Det har gått sjutton år sedan Mary J Blige släppte My Life, en skiva som är en modern soulklassiker. Då jobbade hon nästan uteslutande tillsammans med en ung producent med en utvecklingskurva som pekade rakt uppåt och som snart skulle dominera r’n'b-scenen totalt. Han hette och heter Sean Combs, Puff Daddy, P. Diddy eller bara Diddy – lite beroende av säsong. Tillsammans la de grunden för den genre vi känner som hiphopsoul.

Det har hänt en del sen dess.

Så om det är genialt eller korkat att spela in en uppföljare är jag inte säker på att jag klarar att avgöra så här snart. Det första intrycket är ändå mest ett frågetecken. Jag har svårt att hitta anledningar till att kalla det här My Life II – The Journey Continues (Act I). Jag kan förstå att hon ville få oss att glömma svaga Stronger with Each Tear och titta längre bak i katalogen när vi tänker på MJB.

Men i ärlighetens namn står sig My Life II inte särskilt väl i jämförelsen med starka 00-talssläpp som Growing Pains och The Breakthrough.

Det är för lite som överraskar, sticker ut och tar tag i min själ. Inte så att det är dåligt, för det är det verkligen inte. Det är bara det att jag förväntar mig att bli golvad av Mary J Blige.

Under första halvan blir jag gladast av att både Nas och Busta Rhymes levererar och låter hungriga. Ler lite nostalgiskt åt en hygglig cover av Chaka Khans Ain’t Nobody. Uppskattar soulklappet i 25/8. Så mycket mer hittar jag inte än och det var väl inte meningen? Återstår att se om det finns frön som växer med tiden.

Duetten med Beyoncé, Love a Woman, lyfter aldrig riktigt. Rösterna gifter sig inte och tar snarare ut än stärker varandra. De relativt avskalade lågtemponumren Empty Prayers, Need Someone och The Living Proof som följer direkt efter funkar betydligt bättre. Här ligger färre effekter på Marys röst, som får fritt spelrum med alla sina vackra ärr. Fina Need Someone har all potential att slå ut till en vacker och klassisk Mary-ros.

Det är egentligen djupt orättvist att jämföra en alldeles färsk skiva med en gammal klassiker som jag lyssnat på hundratals gånger, men det är inte jag som bäddat för det. Jag har svårt att se att jag kommer att återvända lika ofta till den här som del ett.