Allt jag vet om Dumbfoundead är att han är en amerikansk rappare med koreanskt ursprung som har sin bas i Los Angeles. Han har tagit sin karriär långt via tävlingar som World Rap Championship och battles. På en av mina mest besökta sidor, urbandictionary.com, står det att han är ”the sickest korean american rapper/freestyler to ever exist on planet earth”. En ganska skön ordboksförklaring som snubben förtjänar att glädjas åt. Efter lite googlande kan jag också konstatera att killen har både soloplattor och flertalet släpp med olika grupper och kollektiv i bagaget.

DFD har alltså gått mig förbi ända tills nu, då jag såg hans album på nyhetssidan i Spotify och klickade mig dit med förhoppningarna om att kepsen killen har på sig på omslaget betyder att det är hiphop.

Hiphop är det, och en intressant och bra sådan.

Det här låter Cali. Det är laidback men kvickt som tusan, soligt men seriöst. Liknelser kan göras med nykomlingar som Fashawn och äldre, grundläggande, artister som Evidence. Dumbfoundeads rap är hyfsat traditionell, han sticker istället ut på beatssidan där det ofta tricksas till utanför den avskalade men hårda undergroundmallen man har blivit van vid. Beatsen är stundtals väldigt melodiska, ibland går de lite i det gamla singer songwriter-stuket, till och med reggae lyckas leta sig in i Son Of A Gun, och ibland blir det flipperblippigt. Här finns alltså en variation, även om inte svängarna är särskilt radikala. Det märks dock var Dumbfoundead kommer mest till rätta, och det är inte på de låtar som skulle kunna passa i en spelhall, som exempelvis Killers och knarklåten Green. Det är istället Studio Apartment, som påminner om Lupe Fiascos fina första, och andra låtar som man gärna rullar ner på stan till. Öppningsspåret bär titeln Town och är givetvis en av de bästa låtarna på albumet.

Run Home har mycket att komma med i sin refräng men är fantastiskt skön och avslappnad i verserna som DFD lägger med ett lekande och lättsamt flow. Brb med sjungande Andrew Garcia är också en pärla. Cool And Calm är inte bara en låt som snabbt blev en favorit för mig, det är även en utmärkt representant för albumet om man ser till dess sound, och en utmärkt representant för Dumbfoundead som rappare om man ser till dess titel. Cell Phone påminner om CunninLynguists, där har producenten styrt upp vad som låter som ett Kno-beat bara aningen lättare och ljusare än vad man är van vid.

Albumet avslutas så som album bör avslutas. DFD tycks vara en ganska lättsinnad ung man, men i Are We There Yet visar han andra sidor av livet. Hans röst förändras till det allvarligare när han berör personliga ämnen i sin rap.

Dumbfoundead är ett fräscht inslag i genren, med en egen stil som inte tvingar sig på. Stundtals känner jag att hans fina förmåga för rap försvinner lite i tråkiga låtkonstellationer, men DFD är tveklöst en av årets trevligare skivor som kan förgylla ensamma och sena kvällar.