(Foto: Toni Kaarttinen (CC BY-NC 2.0)

Ni som varit med förut vet vad det här är. För nytillkomna läsare är det här en lista över 100 fantastiska låtar från 2010. En lista i ingen särskild ordning, även om jag säkert sparar några av de bästa låtarna till sist. Och som vanligt kan det säkert ha slunkit med någon låt från 2009. Det är sånt som händer när man har det roligt.

Alltså. 100 låtar alla borde ta med sig från 2010. 100 låtar. 10 delar. 10 veckor. Alla låtar som Spotify har kommer dessutom att dyka upp i en spellista där.

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

• Goldfrapp Rocket
  Även om Alison Goldfrapp och Will Gregory grävt sig allt längre tillbaka och allt djupare ned i allt som är åttiotalsdanspop, från drömska debuten via electroclash, så är frågan om de i och med Rocket ändå inte hade sin största åttiotalsorgie hittills. Storslagna syntkaskader, stora trummor och en av 2010 års klistrigaste refränger (förstås med oooo-oooo-kör) gjorde Rocket till en enda lyckofnattig pastellbomb. Att videon dessutom var en enda lång uppvisning i Mad Max-estetik gjorde bara saker och ting ännu bättre. Rocket levererades dessutom med ett imponerande starkt remixpaket – Tiëstos hårdslående poptranceomarbetning, Penguin Prisons nydiscomjuka tagning och Grums originaltrogna findetaljskruvande – men det är fortfarande Alisons och Wills originalversion som lyfter högst.

• Booka Shade Teenage Spaceman
  ”To be a spaceman, it would be amazing. Cause you’re like free, you could fall into the space, to infinity space, forever and ever. Your imagination could take you somewhere… very beyond”. Det inledande filosoferandet i Teenage Spaceman får mig osökt att tänka på den Rickie Lee Jones-monolog som var grunden i The Orbs Little Fluffy Clouds. Sämre referenser kan man hitta. Även musikaliskt letar sig Arno Kammermeiers och Walter Merziger skapelse iväg åt samma håll. Eller kanske snarare stämningsmässigt. Där Little Fluffy Clouds byggdes upp på en stabil byggnadsställning av dub är Teenage Spaceman tysk handklappstechnotrance med kanadensiska Deadmau5-vibbar. Vill man ha en hi-hat-luftigare version letar man upp Sei A:s remix och tycker man att sju minuter är lite för kort finns alltid den tio minuter långa ”Booka in Space”-mixen.

• Mademoiselle Caro & Frank Garcia Soldiers
  En av Pet Shop Boys allra bästa b-sidor dök ironiskt nog upp som b-sida till en av duons minst minnesvärda singlar: Was It Worth It. Om Neil och Chris själva insåg att b-sidan nog vunnit igen ska jag låta vara osagt, men Miserablism försågs oavsett vilket med en egen remix. En remix gjord av ingen mindre än Moby, samma år som han fick sitt stora genombrott med Twin Peaks-lånande Go!. När de första sekunderna av Soldiers rullar ut genom högtalarna är det lätt att tro att det handlar om en uppdatering av just den Moby-remixen. Nu står sig Soldiers alldeles utmärkt utan att behöva luta sig mot någon slags musikhistoriskt krystad koppling – och vad annat är väl egentligen att vänta från något släppt av Buzzin’ Fly Records. Skivbolaget grundat av Ben Watt, ena halvan av Everything But the Girl. Ben gör dessutom en egen remix av Soldiers, som ges nio minuters utrymme. Men även om Ben-remixen är riktigt bra – det är ju trots allt en Ben Watt-remix – så är det den lite mer konturstrukturerade originalversionen som vinner. Svävande djup keyboardmattehouse med det vemodigaste av leenden.

• Boeoes Kaelstigen feat. Stefan Storm Desolate View
  I kategorin ”hopplösa artistnamn” ligger Boeoes Kaelstigen rätt bra till. Samtidigt som det ju finns en självklar logik bakom namnvalet (och, om man ska vara krass, Leo Nathorst-Böös och Tor Rauden Källstigen har rätt hopplösa namn till att börja med). På debutfullängdaren Tanum Teleport fyllde duon det digitala utrymmet med minimalistisk techno med sina närmaste släktingar i Köln (hemma hos Kompakt, mer specifikt). Men även om resultatet ibland blev skimrande så var det i albumets poppigaste stund som Leo och Tor, med hjälp av Stefan Storm från The Sound of Arrows, kom allra närmast. Neonindränkt övergiven storstadselektronik mellan det vackra folkets glittrande liv och ensamhetens betonggrå bakgator. Som ett Lustans Lakejer, trettio år senare.

  Desolate View (feat. Stefan Storm) by Boeoes Kaelstigen

• Shit Robot feat. Nancy Whang Take ’Em Up
  Shit Robot är förmodligen ett av de senaste årens bästa artistnamn, tillsammans med Totally Enormous Extinct Dinsaurs. Men det är inte bara namnmässigt som Marcus Lambkin sticker ut. Musikaliskt är Shit Robot ibland en katt bland DFA-hermelinerna. Å andra sidan, ibland kunde han inte höra mer hemma än omgiven av James Murphy och hans postpunk-adepter. Take ’Em Up tillhör den senare kategorin, som en brygga mellan 00-talets tidiga LCD Soundsystem-ylande och de senaste årens nydisco-svalhet. Att det dessutom är Nancy Whang, ena halvan av The Juan MacLean och dessutom frekvent vokalist hos just LCD Soundsystem, som står för sången gör förstås inte att den kopplingen blir mindre påtaglig.

• Midnight Magic Beam Me Up (Jaques Renault Remix)
  Det är inte särskilt förvånande att delar av niomannabandet Midnight Magic också extraknäcker som musiker i LCD Soundsystems liveband. Lika lite skulle det vara förvånande om bandet nämner Arthur Russell som en av sina viktigaste influenser. Beam Me Up skulle nämligen kunna vara släppt 1983. Mindight Magic hade lika gärna kunnat heta Dinosaur L. Det handlar med andra ord om vänsterlutande disco i postpunkland, med sladdrig hi-hat, ekande housepiano, ihoptryckt blås, stor basgång och mäktiga Tiffany Roth bakom mikrofonen. Men det är när landsmannen Jaques Renault fått igenom sin vilja som Beam Me Up når upp till sin fulla potential. Tempot skruvas upp något snäpp, alla delar får tydligare och mer definierade konturer och originalets rätt meningslösa afrojazzpassage förpassas till papperskorgen.

• I Blame Coco feat. Robyn Caesar
  2010 var ännu ett framgångsår för den till synes kritikerostoppbara kombon Robyn och Klas Åhlund. Men bästa Robyn-låten dök inte upp på någon av de tre Body Talk-skivorna. Istället var det när Stings dotter Coco Sumner fick hjälp av de båda som alla pusselbitarna verkligen föll på plats. Caesar blev en skenande elecropopsångvält frampiskad av årets mest aggrodistade basgång.

• Ultima C Seven Days
  Hospital. Alla som har koll på mina musikaliska preferenser vet då ungefär vad det handlar om. Soulig drum’n’bass som dryper av melodi och klippta burksamplingar. Och visst är det musik gjord helt enligt Hospital-receptet, men fjärran från Hospitals London-kontor. Istället hittar vi Petr Pudil på andra sidan om det som en gång var järnridån: i Tjeckien. Här trycker han ut den ena drum’n’bass-bomben efter den andra. Seven Days, med bomullsstoppade ackord som rusar fram över ett fält av smattrande rytmer, var den bästa.

• D-Reflection feat. Christa Wave of Love (Ananda Project Extended Mix)
  ”I’m ready” viskar Christa Hackenberg och inget kunde vara mer sant. Tillsammans med Dennis Molerna ger hon oss den varmaste och kärleksfullaste house man kan tänka sig. Omslaget till singeln är blått och inte det kärlekssprudlande röda som det borde ha varit, men det är precis så Wave of Love låter. Sanslöst vemodig, med ett vilset piano som fyrvaktare i natten, som kontrast till texten. Allt som allt låter Wave of Love som något som sett dagens ljus i Chris Branns soulhousestudionav och det är därför ingen större överraskning att Brann är ett av remixnamnen, under sitt Ananda Project-alias (plus en inte alls lika bra dubmix i sitt riktiga namn). En remix som andas ännu mer tom lägenhet. När originalversionen och Ananda-remixen ställs mot varandra är det snudd på dött lopp. Vilken som får följa med hem handlar mest om färgen på natthimlen.

• Jenn Mierau Hum (Original Mix)
  När de första elpianoackorden slår hål på sig själva i de inledande sekunderna av Hum är det svårt att inte tänka på Portisheads Roads. Att hela Hum sedan sjuder av en lågmäld intensitet som andas en blandning av Sade och Lamb gör inte direkt saker och ting sämre. Med elpianot som enda hjälp kryper Jenns röst, som dessutom låter inte så lite som Lamb-Louises, ända in i högtalarmembranen och fortsätter rakt in under huden. Quiet storm när den är som mest ödesmättat och outtalat desperat storslagen. Och enastående, hjärtkramande vacker.

ALLA DELAR 2010

100 fantastiska låtar 2010

TIDIGARE ÅRS LISTOR

100 fantastiska låtar 2005

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2007

100 fantastiska låtar 2008

100 fantastiska låtar 2009