Det har knappast gått att undvika. Någon gång under helgen började ryktesspridningen om en turné. Men skulle de verkligen? Kunde det vara sant? Brittiska medier gjorde allt för att ta reda på sanningshalten i påståendet. För ett par dagar sedan kom det officiella beskedet att det blir en återföreningsturné och i samma ögonblick fylldes samma medier av dels analyser kring bandets betydelse för brittisk musik, men också vad magnituden av återföreningen och bevakningen av den egentligen säger om dagens musik.

Ungefär samtidigt som The Stone Roses meddelade att de dammar av beppehattarna och ger sig ut på vägarna kom samma besked från gravt läskiga gimmickkvintetten Steps vilket omedelbart fick Westlife att, kanske i ett nobelt försök att upprätthålla någon form av musikalisk terrorbalans i världen, kasta in handduken.

Vi som trots allt det här ändå väljer att leva vidare på 2000-talet kan istället kika på vad en med Stone Roses jämngammal genre har utvecklats till idag. För någonstans bottnar ju ändå Camo & Krookeds hyperkommersiella variant av drum’n'bass i den jungle som växte fram i mitten av 90-talet även om en och annan purist inte skulle hålla med om det. Vilket det inte är så svårt att förstå efter att ha hört Cross the Line. Utan att tveka kastar sig duon med drum’n'bassens energi och driv i grunden mellan inslag av till exempel electro, dubstep, house och trance utan att någonsin tappa den röda tråden eller sin särart.

Melodiöst och ständigt sneglande mot dansgolvet samtidigt som det ändå aldrig blir utslätat. I ett par av de vokala spåren, inte minst med Ayah Marar vid sångmicken, med tydlig riktning mot topplistorna för att i nästa stund mosa på med de skevaste av avgrundsdjupa basar och brutalt tryck. Produktionen är komplex men tar sig ändå rakt in i hjärnan varje gång och när duons tungt pumpande basfläskiga aggrobeat träffar rätt har de samma effekt som Justice i sina bästa stunder.

Så även om Camo & Krooked rör sig i utkanterna av drum’n'bass och visar att man inte nödvändigtvis måste leva i det förgångna verkar de till och med i musikens ursprungsland nu få precis den framgång de förtjänar. Tänk bara att det skulle behövas ett par österrikiska pojkar för att påminna britterna om det.