Artikel

2010:100:6 â€“ 100 fantastiska låtar 2010, del 6

Etiketter

Ni som varit med förut vet vad det här är. För nytillkomna läsare är det här en lista över 100 fantastiska låtar från 2010. En lista i ingen särskild ordning, även om jag säkert sparar några av de bästa låtarna till sist. Och som vanligt kan det säkert ha slunkit med någon låt från 2009. Det är sånt som händer när man har det roligt.

Alltså. 100 låtar alla borde ta med sig från 2010. 100 låtar. 10 delar. 10 veckor. Alla låtar som Spotify har kommer dessutom att dyka upp i en spellista där.

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

Ormatie Mon Etoile
Det känns som att det knappt går att få ett mer ryskt namn än Aleksandr Sergeevich Brovkin. Eller Ormatie, för att göra det lite enklare för oss ickeryssar. Den ryska bakgrunden skulle förstås kunna göra det enkelt att skissa upp Mon Etoile mot någon slags bakgrund av ryskt svårmod, men sanningen är att stämningsparalleller snarare finns att hitta hos introverta houseminimalister från Norden, särskilt Sverige och Finland. Genom fönstret till Ormaties studio i Sankt Petersburg strömmar oavsett vilket några av 2010 års mest lågmälda och avskalade housestunder ut – i skarven mellan tech, deep och progressiv, med Deadmau5 som gränsvakt. Som om B. Fleischmanns Take Your Time försetts med en fyrfyra som sällskap i ökenmörkret.
Telephones Turkis
Ibland är det lätt att tro att nydisco är en norsk genre. Kanske till och med en norsk uppfinning. Till viss del ligger ju en del i det, i och med att den musik i gränslandet mellan klubbdisco och jazz som vårt grannland tryckt ut sedan nittiotalet på sätt och vis är en förlöpare till nydiscon. Men även om man inte skulle ta det i beaktande känns det som att en oproportionerlig andel av den bästa nydiscon kommer just från Norge. Henning Severuds Telephones är inget undantag. Med åttiotalsslingor, discobeat med tillhörande gitarr och molniga Jan Hammer-ekon i fjärran blir Turkis en färgglad flygtur genom vackert ödsliga fjordar. Även om färgen jag ser framför mig kanske inte är just turkos.
Nick Chacona feat. Kathy Diamond The Fear (Sare Havlicek Remix)
Det borde förstås krylla av New York-namn när man listar det bästa av ett, mestadels, dansmusikår. Det var ju trots allt ändå här som grunden för dagens olika genrer lades under sjuttiotalet. Men trots att klubbscenen i New York då var det pulserande hjärtat â€“ och väl på många sätt kanske fortfarande är â€“ så har musikskaparna för det mesta kommit från andra städer, länder och kontinenter. Nick Chacona är ett av undantagen med sina New York-rötter, Brooklyn närmare bestämt. Tillsammans med Kathy Diamond skapade de båda amerikansk nydisco i och med The Fear. Som allra bäst blev det dock när The Fear sedan satte sig på flyget över till Europa och tog några välförtjänade semesterdagar i Slovenien â€“ i sällskap med Jure HavliÃ§ek (oklart varför â€artistnamnetâ€ blir Sare, dock â€“ kan lite för lite slovenska för att bena i det). För att spä på den världsmusikaliska smältdegeln ytterligare blandar HaveliÃ§eks remix såväl italodisco som Chicago-house. Remixmässigt hamnar Gengenheimer & Jenius version inte långt efter, men i all sin instrumentala glans tappar vi lite Kathy Diamond på vägen.

Nick Chacona feat Kathy Diamond _ The Fear (Sare Havlicek vocal mix) by Riot Idiot
Discodeine feat. Jarvis Cocker Synchronize (Extended)
Den största överraskningen när jag upptäckte den skitbra Discolette-samlingen var gamle Pulp-sångaren Jarvis Cocker som en av rösterna. Bakom Discodeine döljer sig Pentile och nydiscoedit-mästaren Pilooski. Inte helt oväntat blir Synchronize just en resa genom ett handklappat nydiscolandskap, komplett med struttig syntslingor, saloonpiano, discofyrfyra och väldigt snygga stråkar medan Jarvis själv sjunger ännu en del i historien om lördagsnattens och dansgolvets magi när han konstaterar att â€the lights flash in time with the dream and your heart beats in time with the drumsâ€.
Dido Everything to Lose (Fred Falke Extended Vocal Mix)
När Dido tog hjälp av Sister Bliss och av familjen i form av brorsan Rollo – med andra ord två tredjedelar av Faithless – för att skapa Everything to Lose så blev resultatet ungefär vad man kunde förvänta sig. Faithless-trance med Didoiska vemodsvibbar. Men det var när Fred Falke kastat ut de lågmälda ambitionerna och istället lagt ny parkett med det vräkigaste av mönster som Everything to Lose lämnade marken långt bakom sig. När stråkarnas efterbrännkammare sedan exploderar fram refrängen, ja, då ger oss Fred Falke och Dido ett av 2010 års mäktigaste ögonblick. Dessutom hamnar Armin Van Buurens remix inte särskilt långt efter med sitt massiva trancesonarbygge.
Robyn Dancing On My Own (Fred Falke Remix)
Det finns få låtar som inte blir bättre när remixmästaren Fred Falke lekt klart med dem. Bästa låten från Body Talk är inte ett av undantagen. Ännu mer dansgolv. Ännu större basgång. Ännu mer en Let the Music Play, 35 år senare.
Menace & Adam Could Heaven Ever Gonna Be Like This?
De är ju trots allt fransmän, Christophe Hoeffel/Kris Menace och Yves Sticht. Man kan väl därför ursäkta den något märkliga grammatiken i titeln. Särskilt med tanke på att Could Heaven Ever Gonna Be Like This? i övrigt är retrofierat tvåtusentalsåttiotal när det låter som bäst. Stora sequencerloopar, mycket analoga ljud och maffiga trummor. Hade Could Heaven Ever Gonna Be Like This? släppts för sisådär 25 år sedan hade den rullat som ljudillustration till träningsmontagescener i otaliga filmer.
Tensnake Coma Cat
Årets mest smittande pianoslinga exporterades 2010 från Tyskland, mer specifikt från Marco Niemerskis studio. På remixfronten knuffade Tensnake fram en hi-hat i främsta rummet och tvingade det klippekande slutresultatet lite närmare dansgolvet, men originalversionen sitter rätt ohotad på tronen. Med ekon från det tidiga nittiotalets houseskapelser, komplett med diskret triangel, metalliskt piano, kyrkorgelhammond, fingerknäppningar, sequencerbas och plastiga trummor, knyter Coma Cat sömlöst ihop 1990 och 2010.
Husky Rescue Sound of Love
Husky Rescue är ett av de där artistnamnen som jag alltid blir lika glad att se. Två ord som tillsammans lyckas känns så genompositiva utan att det egentligen finns något rationellt skäl till det. Lägg sedan till en låttitel som helt på egen hand också lyckas locka fram samma känslor. Fast här är det enklare att förklara. Det självklara i att kärlek inte bara har en färg utan också ett ljud. Den vackraste av melodier, det What Sound som Lamb skissade upp. I Husky Rescues fall låter kärlek väldigt mycket som Selfishs Living-Room, den kortlivade gruppen där Lina Englund var rösten. Fyll på med klockspel, en fuzzig gitarr och en målgång till rytmen från Cloudbusting-marschtrummor så har vi ungefär allt jag behöver.
Groove Armada feat. Bryan Ferry Shameless
Att Shameless inleds med några samplade franska strofer känns fullständigt självklart. Det är ju där han hör hemma, Bryan Ferry. Dandy i en uppklätt dekadent värld, ur fas med tiden och alla andra. Oavsett om det är som sångare i Roxy Music, som soloartist eller som utlånad röst är Bryan Ferry alltid densamme. Musikens Oscar Wilde. Med musiken ofrånkomligt inlåst i åttiotalets analogism är Bryan som vanligt lite snyggare än alla andra. And the way we were / fatefully entwined / In a shameless world / rockâ€™nâ€™roll desire.