Det är i det lilla man hittar det stora. Det är de små medlen som ligger till grund för storslagna gester. Trion Den svenska tystnaden slår fast vid det. Med en varsam hand och en vass berättarteknik styr de låtskutan som är detta självbetitlade debutalbum i hamn på ett imponerande vis.

Vänner av socialrealistiska band i den svenska proggmyllan eller, säg, Dungen har här ett nytt band att ta till sina hjärtan. Och sett utifrån mig själv borde diskbänksrealismen som präglar albumet dessutom gå hem hos en större massa än nyss nämnda snäva publikskara.

Det finns en nerv i Den svenska tystnadens musik som är tilltalande. Det är jazzigt samtidigt som det är direkt, allvarsamt samtidigt som det är uppsluppet framfört. I instrumentala Reaktor visar bandet upp sig från en nämast krautig sida, fantastiska Arbetsplatser är fula flörtar med en rockig ljudbild som för den delen inte blir blasé och och Elvira ut ur dimman stoltserar med att stjäla melodin från Närkontakt av tredje graden, den där man kommunicerar med rymdskeppet. Bara så där.

På det stora hela förlorar skivan på eget grepp i det långa loppet. Mot slutet, i exempelvis Handikappanpassad hiss, försvinner nerven och min uppmärksamhet går förlorad. Dessutom, om man följt bandet sedan första EP-släppet är det inte mycket nytt på skivan då mycket redan släppts.

Men förstagångslyssnarna ska inte förtrösta. Det här rekommenderas.