Artikel
2010:100:4 – 100 fantastiska låtar 2010, del 4
(Foto: Toni Kaarttinen (CC BY-NC 2.0)
Ni som varit med förut vet vad det här är. För nytillkomna tittare är det här en lista över 100 fantastiska låtar från 2010. En lista i ingen särskild ordning, även om jag säkert sparar några av de bästa låtarna till sist. Och som vanligt kan det säkert ha slunkit med någon låt från 2009. Det är sånt som händer när man har det roligt.
Alltså. 100 låtar alla borde ta med sig från 2010. 100 låtar. 10 delar. 10 veckor. Alla låtar som Spotify har kommer dessutom att dyka upp i en spellista där.
Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan
- Fleetwood Mac Dreams (Rocco Raimundo Edit)
Jag äger bara ett av Fleetwod Macs album, 1987 års Tango in the Night. Av någon underlig anledning har jag aldrig tagit mig längre bak än så – särskilt som den låt jag gillar nästan mest med gruppen släpptes ett årtionde dessförinnan. När Dreams nu letar sig in i en av mina fantastisk-listor är det för andra gången. Ja, nästan i alla fall. 2005 hade Deep Dish ett instrumentalspår som mest låg och skräpade fram till dess att duon insåg att melodin från Dreams skulle passa alldeles ypperligt ovanpå. Dessutom bjöd de in Stevie Nicks att sjunga, istället för att bara kopiera sången från originalinspelningen. Cover, inte cover. När Rocco Raimundo fem år senare stökar om i låten ger han oss en låt som gjord för det tidiga tiotalet. Ett utsökt slösnyggt beat som andas nydisco får sällskap av en slidande gitarr med väldigt mycket solsand mellan strängarna. Och långt i fjärran flyger stråkarna förbi, lågt över marken. Det är allt som behövs för att Dreams ska få nytt liv även 2010.Tribute 04 – We Love Dreams (Rocco Raimundo Edit GW Re-Touch) by Rocco Raimundo
- Commix Japanese Electronics (Instra:mental Moog Remix)
Japanese Electronics är lättviktig drum’n’bass gjord enligt en ganska intetsägande mall. Inte katastrofalt dåligt, men långtifrån minnesvärt. I sin originalversion, vill säga. För när sedan Instra:mental kastat ut de synnerligen stelopererade hetstrummorna – ja, egentligen kastat ut det mesta av Commix skapelse – då blir det desto roligare. Knastersläpig balearicdisco och avlägset ekande vokalsamplingar. Allt långsamt roterande med hjälp av en gammal hederlig, mekanisk fjäder. - Boom Jinx & Andrew Bayer So It Goes (Original Mix)
Susandet från havets bränningar en bit bort när man ligger på en strand med slutna ögon är ett av mest fantastiska ljuden som finns. När jag hör precis det i början av So It Goes är det mest min egen fantasi som fyller ut tomrummet mellan ettorna och nollorna – det digitala suset är förmodligen varken mer eller mindre än just ett digitalt stämningsskaparljud. Men samtidigt är kopplingen till stranden och havet passande. Det är ju här vi hittar So It Goes. Ett mjukt piskat beat, stegringar och sonarexplosioner från trancevärlden, de finaste av regndroppade pianotoner och en gitarr med ekon av Chris Rea sommarsignatur On the Beach. Bara att sluta ögonen och guppa bort på Boom Jinx och Andrew Bayers vackra och vemodiga luftmadrass. - Pryda Niton (Original Mix)
2008 fick Eric Prydz en av det årets på flera sätt mest osannolika jättehits med sin Pjanoo. När han två år senare återanvände samma recept en gång till (eller om man så vill, gjorde ännu en typisk låt som sitt alter ego Pryda) blev det kanske inte ett lika listvältande genomslag, men Niton kommer musikaliskt nästan lika långt som Pjanoo. Ett mastondontmonotonibygge byggd kring metalliskt hamrade melodipianon, de svulstigaste av gester och ännu en elektriskt elak basgång. - Jerome Sydenham Sweet Rise
Jerome Sydenham är en av de stora mästarna när det kommer till att skapa instrumentala ljudbilder som hos mig alltid framkallar naturscenografier. Hotande, mörkt, vackert, varmt. Sweet Rise är inget undantag. Utsträckt på den mest solnedgångsmörka av sandstränder ligger Sweet Rise och hör hur pianot långsamt rullar mot strandkanten. Med en gitarr lånad från Ben Watts rätt genomfantastiska A Stronger Man, med sång av Sananda Maitreya (eller Terence Trent D’Arby för dem av oss som minns vårt åttiotal). Repetera i knappt sju minuter. Det skulle kunna bli hur tråkigt som helst, men med det försiktigaste av nyansmålande gör Sydenham istället Sweet Rise till en vackert vemodig längtan bort. - Ray Mang Look Into My Eyes
Egentligen är det rätt självklart. Ta tre av de senaste årens mest framträdande strömningar inom dansmusikfacket, plocka det bästa från var och en och gör en låt med de ingredienserna. Självklart. Och rätt enkelt. Men det självklara och det enkla kan göras mer eller mindre bra. När det är Raj Gupta som gör det blir resultatet enastående. Ja, åtminstone när â€det†heter Look Into My Eyes. En melodislinga från Fred Falkes hyperanalogt återvunna åttiotal, en stadig fyrfyra hämtad av nydiscosnitt och så ett rullande, baleariskt Ibizahousepiano när det är som solvarmast. Drömskt, snyggt, vackert. En låt med ögon att drunkna i. - International Peoples Gang Second (Coyote Remix)
The Who i en lista över 100 fantastiska låtar från 2010. Det hade jag inte riktigt väntat mig. Men det är ungefär precis vad som händer när International Peoples Gang lånar från The Whos 1975-låt Blue, Red and Grey. Att Second fullständigt kör över låten den lånar från är förstås självskrivet – och som allra bäst blir det i Coyotes remix. Att deras omstöpning av Second taggas upp med â€balearic†rätt ofta är förstås inte så konstigt. Det blir nio varmsläpiga minuter i siestaskuggan – musik skapad lika soldåsigt som exempelvis det svenska Studio gjort. En basgång som håller på att ramla ur högtalarna, marschklinkande piano och briserande hi-hat-explosioner. â€I dig every second, as long as you are on my mind†är lika mycket en konsumentbeskrivning av Second som den vackraste av kärleksförklaringar. - Shy Child The Beatles
Allvarligt. Det är svårt att bli mer tuggummi än så här. Och på sätt och vis bli mer 2010. Åtminstone om man väljer att sammanfatta året efter Hed Kandis version av nydiscon. Med extra åttiotalspastellallt. Och även om festen snurrar runt i alla nyanser av konfetti som det mänskliga ögat kan uppfatta handlar texten om den där första gången. Den där första gången när allting ramlar på plats: â€Like you’ve never heard The Beatles before / or any other music before / Like you’ve never touched a woman before / or any other person beforeâ€. Solsken, bubbel och ljuslånga nätter. â€If it feels so right, how can anybody call it wrong?†- Kele Everything You Wanted (Fred Falke Full Remix)
Kele, med efternamnet Okereke, är fortfarande förmodligen mest känd som rösten i Bloc Party. Skulle jag tro, i alla fall, eftersom jag aldrig ägnat Bloc Party särskilt mycket uppmärksamhet. 2010 var det dags för Bloc Party-paus när medlemmarna gav sig ut på sololekande. Det enda jag egentligen har hört är originalversionen av Everything You Wanted, som jag kollade upp först efter det att Fred Falke knuffat sin remix åt mitt håll. En lyssning räckte för att konstatera att jag klarar mig gott utan originalet. Istället tar jag med mig Falkes sju minuter. Pianoklinkande, filtrerad körsång och allt som var åttiotal (förstås). När alltsammans crescendoexploderar tillsammans i refrängen, ja, då frontalkrockar den bubblande musikeuforin med ännu ett kapitel i den oändliga historien om det ituslitna hjärtat. På ett alldeles fantastiskt sätt. - Boy George Amazing Grace (Sharp Boys Radio Edit)
Han förnekar sig inte, den gode George. Videon till Amazing Grace är en orgie i hare-rama-kitsch. Även rent musikaliskt dyker mellanösternvibbar upp i form av Ana Lains-sång. Men i Amazing Grace klarar Boy George balansgången mellan dans och etnoreligion utan problem. Vi får snyggt, sval elektropop med digitalobasgång. Men det är när The Sharp Boys remixat färdigt som Amazing Grace verkligen kommer ut ur garderoben i all sin multikolorerade prakt. Det blir mer av allt – och framförallt tsunamikrossar den massiva gospelkörsrefrängen fram som en av 2010 års mest ostoppbara naturkrafter.
ALLA DELAR 2010
TIDIGARE ÅRS LISTOR
Publicerad: 2011-09-26 00:28 / Uppdaterad: 2011-09-26 01:09
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).