Ni vet hur det är. Ibland sitter man där och tankar hem mixtapes på löpande band. Långtifrån allt kommer så långt som in i iTunes-biblioteket. Det som verkligen får en genomlyssning är en på tjugofem. Det som under ett år spelas mer än en gång går att räkna på ena handens halva fingrar. Den här nedladdningen blev liggande ett par månader.

För det var ärligt talat längesen jag la örat mot den svenska marken och gav något skuggan av en chans.

Kanske är det just därför jag så totalt förlorat mig i Öris Slugeri mixtape kapitel 2.

På beats jag, i nästan alla fall, känner igen från förr (det är något enstaka jag irriteras över att inte kunna placera, men jag har inte orkat googla facit) och med flera av polarna i kollektivet Det Blå Skåpet som gäster vid mikrofonen levererar Skånes lortigaste röst tio låtar på strax över halvtimmen. Perfekt mängd, perfekt längd. Som gjort för att spelas om och igen.

Jag är tillräckligt knarkoliberal för att tycka att det eviga tjatandet om att att langa knark, knarka knark och bajsa knark blir lite tjötigt. Men, fine, kör som ni vill. De smutsiga texterna från bottenskrapet passar flera av de dystra beaten på gott och ont.

Jag är tillbaka som munsår och sena vänner
Jag är tillbaka med tunt hår och snea tänder

Öppningen med Fortfarande på Still Dre-beatet, den till slut sönderfnissade Hur många (Fugees How Many Mics) med Organismen, strålande Ligger på din soffa med Marke på Ice Cubes You Know How We Do It och så klart Anita Äppelblom på A Tribe Called Quests Bonita Applebum (med Organismen igen) hör alla till mina favoriter. Kompisar från förr i nya kläder.

Och om någon kan vara hygglig nog att berätta var jag hört beatet bakom lysande Grisar förut skulle jag kunna använda nätterna åt något annat än att grubbla över det. Jag har det på tungan.

Tack på förhand.