Det var lite med blandade känslor som jag gick och lyssnade på The Jayhawks på Way Out West i somras. The Jayhawks är så starkt förknippade med en period. När deras uppbrott var ett faktum i mitten av nittiotalet blev The Jayhawks utan Mark Olson något nytt och Olson själv gick vidare. Både Gary Louris med sällskap och Mark Olson utvecklades och gjorde nya saker. Rainy Day Music från 2003 har inte särskilt mycket gemensamt med Hollywood Town Hall eller Tomorrow the Green Grass. När de nu är sams igen och tillbaka är det som om klockan vridits tillbaka och de har hittat sin minsta gemensamma nämnare och utgått från den.

Det är inte bara Mark Olsons frånvaro som har gjort att bandet får gå tillbaka till rötterna. Även Karen Grotberg har varit borta i ett tiotal år och inte riktigt varit med när The Jayhawks blev ett annat band.

Det är mycket som inte känns särskilt relevant med The Jayhawks av idag. Men till slut handlar det ju mest om låtarna. Jag hade glömt att de var så här enformiga och lite gälla. Det är svårt att hitta tillbaka och det är inte heller något jag är särskilt intresserad av. Det hade varit intressantare om de hade byggt vidare på känslan från Ready For the Flood som Olson och Louris gjorde tillsammans för tre år sedan. För trots att den inte var särskilt spännande så var de något på spåren. Någonting som var lite mer närmare hjärtat och lite längre från propra gitarrsolon.

Det finns väldigt mycket att tycka om hos The Jayhawks. De gör det mest helt perfekt och det är bitvis jävligt fina låtar. Det kanske är det mest sympatiska bandet som går att hitta. Men det spelar inte så stor roll om man inte är inne för en livskrisande nostalgitripp.