Fyra år har gått sedan deras senaste skiva. Sedan dess har vissa gift sig och skaffat barn och pulat med soloprojekt. När örat nås av nyheten att CYHSY har en ny skiva på gång går hjärnan in i sitt musikarkiv, bläddrar några år bakåt och plockar upp en dammig folder för indieband från förr och börjar räkna upp nyckelord som indie, hippt, grymt, skramligt, skrapigt och bilder av stökiga Brooklynklubbar reproduceras.

Det är med dessa förutsättningar som Hysterical börjar välla in i öronen och plötsligt stämmer ingenting. I recensionen för den förra skivan Some Loud Thunder skrev jag att ”Innan man kan ta till sig CYHSY måste man ta ställning till Alec Ounsworths röst. Antingen gillar man den för att den är varm och karaktäristisk eller så tycker man att det låter som en plågad monsterkattunge.” Nu låter den som ingendera, den låter som Brandon Flowers. När började de låta som The Killers? Och än viktigare – varför?

Hysterical är mycket men mest är den lång. Det mesta av den är av någon anledning blasé pop. Ibland slinker det in en fin pianoslinga eller en refräng som gör att man inte vill somna stående.