Tove Styrke har nyligen släppt sin nya singel Call My Name. Låten är den senaste i raden av alla radiopoplåtar som jag fullkomligt älskar. Call My Name är inte med på Styrkes debutalbum som släpptes förra året, men även den skivans singlar fick, och får fortfarande, generöst med speltid på radion. Där har jag lyssnat och njutit i smyg av hennes lättsmälta elektropop. Länge nöjde jag mig med det, mitt intresse var för svalt för att få mig att forska vidare. Tills nu. Det behövdes bara en till låt för att få igång mig. Call My Name flippades i P3 Populär och några dagar senare besökte jag skivbutiken för att köpa albumet Tove Styrke.

Det är bland det finaste att köpa ett album med en artist som man är i stort sett nollställd inför. Man vet inte riktigt vad ska man förvänta sig, man bara hoppas att man ska gilla det och bli glad. Man köper en spännande present till sig själv, och på tåget hem blir man retfullt förväntansfull när man tittar och bläddrar. Väl hemma tänder man lavalampan och in åker skivan i stereon. Om man gillar det man hör har livet plötsligt fått en mening.

High And Low, Million Pieces och White Light Moment blev singlarna från albumet och det är löjligt solklara val. Särskilt den förstnämnda tycker jag är enastående bra. Million Pieces är både egen och catchig, och White Light Moment är superhiten ingen kan värja sig mot.

Singlarna sticker ut, men de är bara tre av elva starka spår. Stalker In Your Speaker är mjuk och melodisk, och jag kan omöjligt välja min favorit av skivans två lite mer allvarliga, vuxna, låtar – Chaos och Close Enough. De tre balladerna i slutet är allt annat än tråkiga. Tove Styrke är genomgående bra, ett verkligt album.

Ibland blir hon frånvarande för att hon är så närvarande i sig själv. Under en discokula och mjuka strålkastare blir musiken en sinnesstämning, och hittar man bara dit är den här skivan väldigt bra. Man tas inte till absolut eufori, men det är 40 minuter av osviklig musikalisk njutning som man gärna upplever om och om igen.

Det här är popmusik bestående av Super Mario-beats och berusade syntslingor, det ger lite känsla av finlandsfärja. Det är tacky och kitschigt, men jag antar att det accepteras och omvandlas till något coolt av lyssnarna. Om Tove Styrke har lyckats tvätta bort sin idolstämpel och förföra Robyns fans vet jag inte eftersom hon tillhör en genre som jag varken känner eller är intresserad av. Jag har bara råkat tycka om det här. Väldigt mycket.