(Foto: Toni Kaarttinen (CC BY-NC 2.0)

Ni som varit med förut vet vad det här är. För nytillkomna tittare är det här en lista över 100 fantastiska låtar från 2010. En lista i ingen särskild ordning, även om jag säkert sparar några av de bästa låtarna till sist. Och som vanligt kan det säkert ha slunkit med någon låt från 2009. Det är sånt som händer när man har det roligt.

Alltså. 100 låtar alla borde ta med sig från 2010. 100 låtar. 10 delar. 10 veckor. Alla låtar som Spotify har kommer dessutom att dyka upp i en spellista där.

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

• Dynamic Illusion Waiting for Sunrise (Luiz B Remix)
  Konsumentupplysande titlar förpliktigar. Åtminstone när de innehåller vissa nyckelord. ”Sunrise” är ett sådant. När Daniel Gyarmati och Aluiz Batista är klara med Waiting for Sunrise låter det precis som det ska. Som en Ibizatrance-inramad soluppgång, i all sin bedrägliga enkelhet.

• Glass Candy Covered in Bugs
  Knaster, analogljud och triphopstora mullertrummor. Någonstans där Covered in Bugs släpar sig fram kan jag inte låta bli att höra Kate Bush. En schizofren Kate som låter sina alternativa personligheter fly från morrande kärlekshundar och spränga moln. Med en släng av The Naked Lunch och Bug Powder Dust. För det är en lätt märklig stämning som morgondimmerullar ut sig över Covered in Bugs, trots att det i grund och botten är musik för nätter när världen har varvat ner. Med ett stillsamt drömmande elpiano som kartritare.

• Beppe Gioia Danielle
  Triangel är ett väldigt underskattat instrument. Triangeln får sällan spela förstafiol (eller för den delen, knappt ens förstatriangel). Men rätt använt är triangel en av de snyggaste stämningsskapare man kan tänka sig. När Beppe Gioia dessutom nästan lyfter sin triangel rakt av från triangelns kanske främsta stund, Lonnie Liston Smiths klassiska Expansions, då blir det förstås väldigt, väldigt bra. Lägg till ett balearikanskt basgungande groove, med tillhörande bränningspiano, de mjukaste och varmaste av keyboardmattor och vemodigt hemlängtande stråkar och du har musik för vilken varm sommarkväll som helst.

• Rio Dela Duna feat. Will Diamond ’Til I Found You (League of Noize Remix)
  Ibland är det de små detaljerna som gör det. Ja, eller ofta är det ju detaljerna som är vinnarna, som ibland till och med kan vara hela skillnaden mellan det mediokra och det fantastiska. Nu är League of Noizes remix av ’Til I Found You inte medioker till att börja med. Det är stora ljud, ett fordrande housepiano, eldflugestudsande bakgrundsmelodier och magsparkande baskagge. Och ännu mer av allt i refrängen. Men det är också här vi hittar det som verkligen fångar mig. Trumslaget som kastas in, precis lite ur synk med allt annat. Som egentligen punkterar den framrusande flodvågen, men som samtidigt också förstärker den på bästa möjliga sätt.

  Rio Dela Duna feat. Will Diamond – ‘Til I Found U (League Of Noize Remix) by Slammin Muzik

• Stunna feat. Place42 Run
  Att göra någon form av house och komma från Chicago gör självklart att det ställs särskilda krav på dig. Förvalta arvet och allt det där. I Run lever Chicago-bon Jay Cappo mer än väl upp till förväntningarna. När det har gällt drum’n’bass de senaste åren har det i mångt och mycket handlat om brittiska Hospital Records, London Elektricitys skapelse. Det är också Hospital som mer eller mindre kommit att definiera Liquid Funk-genren, drum’n’bass i sin mest melodiösa och själfyllda form. Men när Stunna ger oss sin Run byter vi inte bara kontinent. Den musikaliska inspirationen hämtas från annat håll än Hospital Records, åtminstone direkt. För Run använder mer än något annat LTJ Bukem som kartläsare. Den atmosfäriska drum’n’bass som kom att dominera en så stor del av nittiotalet, i sin poppigare form mest känd genom Everything But the Girls banbrytande Walking Wounded-album. Blå och innerligt finstämda Run hade utan problem kunnat vara ett av bonusspåren där.

• Sarah Goldfarb & JHK Never Stop
  Med en konstellation bestående av Sarah Goldfarb (vars identitetskrisande riktiga namn är Jean-Vincent Luccini) och JHK, en förkortning som står för James Has Kittens borde resultatet kunna bli hur härligt Stefan & Krister-spexigt som helst. Nu blir det som tur är inte det. Faktum att det hamnar ganska långt ifrån det jag skulle kunna förvänta mig med de förutsättningarna. Istället blir det minimalistiskt, småslamrig techhouse i den djupare och mörkare skolan. Musik som skulle kunna vara om inte det rosenröda soundtracket om det hjärtats stad som fått ge namn åt albumet, så åtminstone de toner som ackompanjerar den gråkorniga bakom-kulisserna dokumentären bland de kärlekssönderknarkade som knuffats ut i periferin och förpassats till persiennneddragna ödeskvarter för att inte förstöra illusionen för de nyförälskade turisterna.

• The Forest & Solar Eclipse feat. Kowalsky Follow You
  Går man in på Soundcloud återfinner man konstellationen bakom Follow You i gruppen ”melodic house”. Vill man sedan placera in Karlos Tomadze (The Forest), Malkhaz Chiqovani och Giorgi Chagalidze (Solar Eclipse) och Sophie Kowalsky på en geografisk karta hamnar nålen i det, för mig fram till nu, musikvita landet Georgien. Tillsammans skapar de ett till en början rätt kallstrippat techhousebygge. Innanför väggarna börjar de sedan hänga upp varma textiler i form av vackert indroppade melodiantydningar. När så Sophie Kowalsky kliver innanför dörren tänder de alla gemensamt den öppna spisen och kryper ihop framför den, omgivna av de blåaste av kvällsvindar.

• Shogun feat. Hannah Ray Nadia (Extended Mix)
  När det handlar om poptrance blir det lätt väldigt mycket samma lika. På gott och ont. Som all musik gjord efter en viss formel är det då de små detaljerna som skiljer de stora låtarna från massan. Nadia är både precis som vanligt, men samtidigt inte. För även om brittiska Hannah Ray hör hemma på poptrancens kontinent gör inte Shogun det. Andrew Chen är, för poptrance, något så ovanligt som amerikan. Dessutom med rötterna i Taiwan. Men Nadia i sig sticker inte ut på samma sätt. Svepande stora poptrancevyer, några droppar blått och förstås, även om det inte är lika vanligt som för några år sedan, lite Deadmau5-vibbar. Och så det där. Det där jag inte riktigt kan sätta fingret på. Som slår an den där strängen och som lyfter Nadia över de flesta av årets genrekollegor. Det.

• Kylie Minogue All the Lovers (Fear of Tigers Remix)
  Kylie är alltid Kylie. Och även om senaste årens Kylie inte glittrat lika mycket som tidigare så är det fortfarande en väldigt hög lägstanivå. Kylie är ju alltid Kylie, liksom. När sedan Benjamin Berry fått leka klart med Jim Eliots och Stuart Price original har han lyckats hitta allt det som gjorde åttiotalet så, bokstavligen talat, stort. Stora trummor, stora ekon, stora ljud. Någonstans där i stormens öga dansar Kylie runt på ett nålshuvud, till synes helt oberörd om att sömmarna hela tiden håller på att slitas i bitar under Fear of Tigers ljudattack. När vindtunneln för några sekunder stängs av kring tre minuter för att långsamt tvingas igång igen är konfettiregnet förstås oundvikligt när allt rasar över oss igen. När sedan den sista pusselbiten i form av ett klassiskt housepiano hittar hem, ja, då lämnar vi solsystemet långt bakom oss.

• Katy Perry Firework
  Det borde förstås ha varit Fred Falkes remix som listas här. En remix som, som vanligt, tillhör det vassaste som 2010 hade att bjuda på. Men ingen regel utan undantag: i fallet Firework fick kön av Katy-remixer stå tillbaka för originalversionen. För grejen med Firework är de storslaget filmiska och helt igenom enastående stråkarna som Falke av någon outgrundlig anledning plockade bort ur sin version, något som den tillagda tyngden inte kunde kompensera för. Those Bloody Yanks förstod vad hjärtat i Firework var, men i deras Deadmau5-tagning försvann istället lite av stunsen. Så: originalet it is. Smittande pop och årets bästa stråkar.

ALLA DELAR 2010

100 fantastiska låtar 2010

TIDIGARE ÅRS LISTOR

100 fantastiska låtar 2005

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2007

100 fantastiska låtar 2008

100 fantastiska låtar 2009