Det började med en googling på sökfrasen ”svensk funk” och en träff på en sida på Discogs. Där hittar jag en lista med ett par hundra skivor som med lite god vilja kan sorteras in under rubrikerna funk, disco eller soul. En del finns med för ett enda break. En lista för män med stora skivsamlingar. Män som gillar att gräva i dammiga backar med vinylskivor de flesta glömt.

Jag erkänner att jag känner igen påfrestande många av albumen på den där listan. Inte för att jag nödvändigtvis hört dem, men jag har åtminstone sett dem. Jag läser beskrivningar, fnissar lite och tänker att ”nej, nej – den går jag inte på” när jag ser ett album där Sten & Stanley spelat in covers av bland annat Boney M.

På något vis leder det mig vidare ut på det världsomspännande datornätverket internet där jag hittar ett skivomslag med en racerförare på. Jag vet inte då att det är Slim Borgudd själv och att han faktiskt hade en karriär som med nöd och näppe nådde formel ett. Jag har inte lyssnat tillräckligt mycket på det svenska sjuttiotalets jazz och funk för att kunna placera honom i band som Made in Sweden och Solar Plexus, men det är några av de band han spelat trummor i tidigare.

I ett av hans tidigare band, Lea Riders Group, hände det tydligen att han sjöng i mikrofonen. Här stannar han bakom trummorna och låter gästerna Björn Skifs, Tommy Körberg och Jerry Williams ta hand om sången.

Och jag förstår ju att jag säkert tappat nio av tio läsare nu.
Och det är ju synd.
För det här är en alldeles utmärkt skiva.

70-talet var alldeles uppenbart ett strålande årtionde för den här generationen av svenska musiker (på gitarr hittar vi bland andra Jojje Wadenius och Janne Schaffer och i vassen lurar Björn J:Son Lindh med pianon och synthar).

Det här är en sumpig funkskiva som skickar mina tankar till Jimmy Castor Bunchs skitigaste stunder. Eller varför inte The Meters? Det är primalt sväng för grottmänniskor som gillar att skaka rumpa.

Grymmast av alla är Björn Skifs som stönar och stånkar så att det står härliga till i sina två nummer, Hot Metal och Fancy Dance. Och att Tommy Körberg klarar att låta bli att sjunga så där plågsamt rent, starkt och klart som jag är van att höra honom från 80-talet och framåt är ett mindre mirakel. Nyvunnen respekt å allt det där.