På gott och ont är den amerikanska musikscenen fylld till bristningsgränsen av pitchfork-hypade lo-fi-band, varav några är gör unik fantastisk musik, medan alltför många är medelmåttiga kopior av sina förebilder. Vilken skara Ganglians hör till kan jag till en början inte avgöra, men en första genomlyssning av Ganglians Still Living gör mig nyfiken. Skivans sound för mina tankar till mina tankar till Grizzly Bears mäktigaVeckatimest och sättet att använda körsång på är en fin blinking till Beach Boys.

Det finns något suggestivt i musiken på Still Living. Det är något med det fantasieggande färgfattiga skivomslaget som står som en oroväckande kontrast till den ibland hysteristkt glada musiken, eller som i skivans första låt Drop The Act där en löjligt trallvänlig kör sjunger ”This is a sad sad song for all you sad sad people” i dur. De tycks uppmana oss till att leta efter något bakom den glada fasaden. Men längre in på skivan växer också det musikaliska mörkret – visserligen utan att ta över helt – och når sin höjdpunkt i mardrömslika The Toad, som också är en av skivans starkaste låtar. Den släpiga inledningen leder fram till ett ondskefullt intensivt discodriv. En annan av skivans bättre låtar, Good Times, är rent musikaliskt ett av albumets motpoler till The Toad, här är musiken samma gladpop som i Drop The Act.  Kontrasten mellan de båda polerna och hur Ganglians ändå lyckas få musiken att låta som en enhet är albumets största behållning. Men någonstans där stannar också Still Living för mig, den växer inte vidare. Kanske har Ganglians fokuserat för mycket på ett sound och i den processen slarvart bort låtskrivandet. Det gör i alla fall att Still Living känns som en ytlig skiva när man kommit över den första upprymdheten över albumets ljudbild. Det saknas starka låtar om man bortser från Good Times, The Toad och ett par till.

På både Still Living och tidigare album har Ganglians låtar som visar att de antagligen inte medvetet försöker komma undan med enbart ett sound. Men på Still Living har de samma problem som många andra artister som kan förknippas med fo-fi-boomen i USA, de fastnar i sökandet efter en utpräglad ljudbild och låter det stå i vägen för att hitta en personlighet i sin musik. Därför blir albumet ett av alla de som befinner sig i den där överbelastade mittfåran.