Kvart över två på lördagen är festivalområdet sömnigt och tomt på folk, men ganska många hinner ändå dit för att spana på Urban Cone som spelar från 14.30 och halvtimmen framåt. Själv är jag inte så intresserad av indierock med gnällröst, jag och en handfull andra besökare tittar istället på Those Dancing Days soundcheck.

Att TDD får spela 15.00 är festivalens största miss, även om stor del av deras låtskatt passar ypperligt till varmt solsken. De öppnar med Reaching Forward, som borde ackompanjerats av häftiga strålkastare men som tack vare dess asbraighet givetvis får igång publiken ändå. Those Dancing Days, I’ll Be Yours, Run Run och Keep Me In Your Pocket utgör sedan konsertens första del, och det är ett fantastiskt låtval för dagen.

Those Dancing Days definieras enligt mig av deras ös, som finns i deras låtar vare sig det är handklapp eller synt som utgör grunden. Deras musik är en hjord av instrument som bestämt och sjukt energiskt river ner allt som kommer i deras väg. Those Dancing Days är samspelta, och med Sveriges bästa melodier och en trummis som går längre än så på världskartan blir deras 45 minuter på söder inget annat än grymt. Cissi Efraimssons sinnessjuka trummande är så enastående att det är värt att se dem live bara därför. Samma gäller för Lisa Pyk Wirströms lyriskt glada dans bakom synten. Att Linnea Jönsson dessutom har en soulröst som är guld värd känns lika mycket som en bonus som hela tårtan.

Konsertens absoluta topp blir till min förvåning Forest Of Love. Bandets mest allvarstyngda låt lyckas till och med påverka naturlagarna, och en häftig vind dyker oväntat upp just när de når första refrängen. Linnea Jönssons blick spänns och varje ord känns som en sylvass besvärjelse. Att lyssna på låten på skiva efter att ha upplevt de magiska minuterna tar en nästan tillbaka till den känslan. Hur mycket resten av publiken märkte av det häftiga skiftet vet jag inte, men de har inget problem med att börja ösa igen när bandet levererar Can’t Find Entrance, I Know Where You Live pt. 2, och Fuckarias. Det är sjukt fett, och bandet tar ut max av sin hittiga katalog. Bäst är det när de håller tillbaka sista refrängen på Can’t Find Entrance så länge som det bara går. Explosionen är sedan exakt som väntat.

Till sist får vi vackra One Day Forever, som avslutas med jammande och akustisk rundgång. En efter en kliver de av scenen, och får välförtjänt stora applåder.