Vi siktar på att vara där till The Avett Brothers men hinner komma i tid för att se Christian Kjellvander stämma gitarren en lång stund på Azalea-scenen. Det är inte rättvist att bedöma spelningen efter det, de två låtar vi ändå hinner höra låter bra, trots att ljudet inte är något vidare. Senare under kvällen låter det bättre, eller så har man bara vant sig.

The Avett Brothers var helt övertända och levererade en fantastisk spelning. Mer om det här.

Med tanke på biljett-trycket inför festivalen känns det bra att det inte är mer folk än så här. För här är många. Backstage-området har växt i samma takt som festivalen och har både jeansförsäljning och oräkneliga sponsortält. Samtidigt är det snyggt arrangerat och väljer man ölfålla efter var inte Robyn eller The Hives spelar så är köerna korta. Det blir också dem jag väljer att inte se, dels för att jag sett dem på samma scen innan, och dels för att Explosions in the Sky och mat känns som bättre alternativ.

Explosions in the Sky

Explosions in the Sky gör sin spelning utan att titta upp särskilt ofta. Publiken kommer och går. Det är inte svinbra men heller aldrig dåligt. Det är långsamt och vindlande utan påtaglig energi.

Thåström
Foto: Ulf Wederbrand

Thåström överraskar alltid live. Jag har inte en skiva med mannen, lyssnar aldrig på honom. Ändå har jag aldrig blivit besviken när jag sett honom live. Det är inte lika trångt framför Azalea-scenen som när Fleet Foxes spelade men de som står där står kvar. Där står rader av drängmössor (årets jeansshorts) och sjunger med i Du ska va president, tittar trånande på gamle Ossler och överraskar om och om igen. Thåström har valt att spela utan sitt ansikte på storbildsskärmarna. Det skapar närhet och de industriella filmklippen som rullar i bakgrunden gör sitt till.

Innan festivalen fick jag förmaningar från en redaktionsmedlem att absolut inte se Prince eftersom hon skulle avlida då. Att slösa en Prince på en sån som jag, när personen i fråga själv inte kunde vara där. Alla vet att Prince inte kommer göra någon besviken. Liksom på Erykah Badu för några år sedan står alla popvänner med armarna i vädret och älskar. Idag hyllas Prince i varenda tidning och statusrad. Jag tror inte jag behöver säga mer än så. Vem är väl jag.