Seven Stars är det första Christian Fennesz släpper ifrån sig helt under eget namn sedan 2008 års Black Sea. Möjligtvis är ”helt under eget namn” en aning missvisande, eftersom österrikaren ofta har lika många järn i elden som mångfaldige samarbetspartnern David Sylvian. Men hursomhelst; Seven Stars är mest Fennesz.

Speciellt under fjolåret dök det upp högvis med knastriga, plonkiga elektroniska inspelningar med ambitioner om att anamma känslor av sommar, hav och ett oftast harmoniskt sinnestillstånd. Undangömda paradisöar var en flitigt förekommande vision, även om man ibland också lyckades få till en lätt hotfull stämning som krydda.

Det här har Christian Fennesz gjort i åratal. Ibland har han slagit in på skuggigare vägar, skapat olycksdiger högspänning genom sin processade gitarr och nästan blivit rent fientlig. Venice, ett mästerverk, men stundtals kall som stål, är ett exempel. I regel har han dock hållit sig i ett högst organiskt spektrum, hur motsägelsefullt det än må tyckas att säga det om en artist som jobbar med manipulation av ”riktiga” instrument. Fennesz, som så många andra inom den experimentella- och ambientsvängen, jobbar egentligen inte med låtar – hans musik är stycken; och det visuella den inspirerar är en mycket stor del av slutsumman.

Seven Stars är en kort ep om strax under 20 minuter, inspelad tidigare i år och utgiven närmast som en aptitretare. Liminal är det som mest sticker ut; ett böljande sjok av mjuk, melankolisk distorsion som försvinner bort mot horisonten. Förmodligen den del av ep:n som är enklast att koppla till de sextiotalspopinfluenser som så ofta nämns i samband med Fennesz. July är dock betydligt mörkare, och en antydan till hur ödesdiger Christian Fennesz kan låta om han så önskar. Säcken knyts samman av titelspåret, där sanden sakta, sakta rinner gehom timglaset, en gitarr vaggar en långsamt bort, bort mot världens rand. När det gäller att skapa visioner är Fennesz långt överlägsen de flesta.