Vore det inte för rapporterna om en tämligen strykande åtgång när Void kunde förbeställas på vinyl hade jag inte haft en aning om vilka Craft var när skivan landade på mitt skrivbord.

I efterhand funderar jag på om det inte hade varit lika bra.

Jag vet ju att det är så jag, och säkert många med mig, fungerar; förhandstips och andras eufori kring ett skivsläpp skapar luftslott av förväntningar som är praktiskt taget omöjliga att infria. Så är fallet även med Void.

För även om jag kan tycka att det är en tämligen stabil black metal bandet hasplar ur sig rycks jag aldrig med fullt ut.

Void ståtar visserligen med välgjorda låtar med stor dynamik, i klassiskt black metal-snitt. Men de enda gångerna jag höjer på ögonbrynen är när de släpper slentrianriffandet i mellantempo, som får mig att tänka på sentida Darkthrone, och i stället hänger sig åt snabbare takter och klassiska black metal-slingor.

Det är med största sannolikhet inte Crafts fel, och missförstå mig rätt; Void är inte en dålig skiva. Jag hade bara förväntat mig något ännu bättre.