LA-bandet Foster the People har gjort en ganska perfekt sommarskiva. Jag vet inte hur Torches kommer att låta när almanackan visar oktober, men förmodligen ungefär som Bag Raiders, Peter & the Magician, Mitzi och Is Tropical, för att nämna några. Namn som under de senaste månaderna gjort mycken grovgöra, men knappast kommer att gå till historien som banden som förändrat ditt liv.

Foster the Peoples hit har hittills varit Pumped Up Kicks, en anemisk och ganska harmlös hipsterbasheranthem av hipsters för hipsters som biter sig fast i hjärnbarken värre än den genomsnittliga igeln. Försedd med ett par trevliga remixer har den gått varm på de flesta indiedansgolv och dykt upp i otaliga mixtapes. Men den utgör inte bandets starkaste vapen. Torches är en bubblande gryta popanthems, långt ifrån den slagskugga som kastats av de många låtsat deprimerade konstnärsmuppar som sökt dra på sig Mark E. Smiths och Ian Curtis‘ alldeles för stora regnrockar, men inte heller upp till knäna i dess diametrala motsats; indiens adaption av afrobeatet. Kanske skulle man kunna dra referenser till MGMT:s förstlingsverk. Singeln Helena Beat, en falsetthistoria med ett beat som påminner om Yeasayer i dessas mest stojiga stunder, är som gjord för att studsa runt på ett trångt dansgolv långt in på småtimmarna.

Så kul är givetvis inte hela Torches. Det skulle vara att kräva mycket. Don’t Stop (Color on the Walls) är alldeles för mycket yuhu och stim och käck reklamlåt för min del, likaså Life on the Nickel hamnar på fel sida i balansgången om det simpla. Men i stort har vi ett konsekvent, om än konsekvent lättviktigt, album i händerna. Call It What You Want har du, om du satt en fot på valfri indielokal den senaste månaden, med största säkerhet redan hört, och avslutande Warrant försöker sig snyggt på lite arenabygge, men min favorit här är Houdini, en sommarhit in i ryggmärgen med en euforisk slutrefräng som aldrig får ta slut.

Det spelar väldigt liten roll var jag har Torches om ett halvår. Just nu är det 38 välbehövliga minuter.