Jag har aldrig varit i Bagdad men skulle vilja, utan att vara totalt politiskt inkorrekt säga att Belfast är det närmaste man kan komma den upplevelsen i Europa. Även fast ”the troubles” officiellt är slut kan man se pansarbeklädda polisbilar på gatorna och nedbrända hus mitt i stan och en allmänt kylig stämning ligger över allting.

Även om folk där har mer skäl att skapa deprimerande mörk musik än man har i till exempel Manchester eller Bristol så kommer det en hel del mycket glad somrig pop från Nordirland som Two Door Cinema Club och nu Cashier No. 9. Här handlar det dock inte om överdivet lallig surfpop utan luftig mjuk pop i sin allra finaste dager, sådana där låtar som går direkt in i hjärtat och som gärna få stå på i bakgrunden om och om igen.

På sitt debutalbum kombinerar bandet finurliga och snärjande refränger med finsydda slingor och en atmosfär som luktar 60-tal, kokosolja, salt och oförglömliga dagar. Produktionen är signerad David Holmes och det finns egentligen inget sockersött med den, bara en sval strävan efter perfektion som troligtvis bara kommer bli bättre med tiden.