Lördagen innehåller egentligen bara två riktigt nödvändiga hållpunkter. Kriget i det röda tältet och MF Doom på den blå scenen. Har markerat Raised Fist med en streckad ring som betyder kanske i mitt program.

Kriget spelar redan klockan 15.15 och har så klart svårt att locka massorna så tidigt. Om de nu över huvud taget är ett band som kan locka massor. Det är väl egentligen ganska tveksamt. Trions ganska extrema rytmiska och spräckiga jazzrock är inte särskilt inställsam, även om det är helt omöjligt att stå still till.

Gustav Bendts saxofon ligger i mitt tycke lite väl lågt i mixen till en början, men det tar sig en bit in. Per Nordmarks hamrande på trummorna är obönhörligt, ren och skär energimagi. Basisten, som inte är Christoffer Roth den här dagen, hamnar kanske lite i skuggan av se andra två, men levererar onekligen fullt ut.

En rejäl urladdning som kräver en returresa till hotellet för en gubbkvart. Även om vi hinner med en stund på bryggan vid Hulingen först med Nashville Pussy någonstans i bakgrunden.

Kommer tillbaka till festivalområdet lagom tills Raised Fist börjar spela på den blåa scenen. Det är alltid uppfriskande att se band som passerat Burning Heart-skolan. Man vet att det kommer att levereras underhållning från scenen. Sen klagar en del av mina vänner med svullna näsor och tappad luft efter turer in i piten på att gitarrerna lät för lite, men för mig funkade det. Möjligen blir det aningen nyanslöst för ett oinlyssnat öra efter ett tag, men det köper jag.

När Morrissey kliver upp på största scenen, den gröna som förr kallades Hawaii, sitter samtliga närvarande generationer av dagensskiva.com i VIP-/presstältet. Vi är ensamma bortsett från de två tjejerna bakom bardisken. Det känns nästan högtidligt.

Några minuter i halv tolv kliver jag med långa, raska, steg tillbaka till den blåa scenen. Det är dags för MF Doom att ge årets sista konsert där.

Doom öppnar med en knippe låtar från Madvillain-projektet och blandar sen upp det med ”hits” ur den egna katalogen och från aliasen King Geedorah och Viktor Vaughn. Tyvärr bjuder han inte på ett enda från Dangerdoom-albumet (om jag inte hörde helt fel).

Tyvärr åker Doom utan DJ och det gör att konserten tyvärr tappar lite i dynamik. Att han har med sig en ännu tjockare kompis som sidekick livar upp en aning. Hur som helst är det en riktigt fin avslutning på en väldigt fin festival och till skillnad från senast jag var här, 2006, känns det inte helt otroligt att jag är tillbaka nästa år.

Det, om något, är ett gott betyg för Nya Hultsfredsfestivalen. För i ärlighetens namn var det inte bara den inställda festivalen 2010 som solkade ner varumärket. Det var ett par år innan som inte kändes alldeles smickrande.

Jag hoppas att den tyska festivalledningen klarar att hitta en lika fin artistmix till nästa år. Jag tror att en nyckel är att lägga tonvikten på utländska artister kompletterade med en serie väl valda svenska. Planera gärna för en festival med 10 000 besökare och överraska oss med 15k. Plocka bort gamla Hawaii och ersätt med en tältscen till. Det finns en del fingertoppskänsla i scenplaceringarna att vässa till nästa år också.

På matsidan ser jag gärna att någon kan langa lite kryddiga korvar på kvällskvisten. Man kunde ju tro att en tyskägd festival skulle klara att erbjuda en juste curry wurst åtminstone.

På återseende!

Bäst 2011
1. Sällskapet
Oslagbart att få festivala med finaste vännerna.

2. Fredagen
Finfina konserter med Imperial State Electric, Charles Bradley och The Budos Band. Dessutom enda dagen med Bootsy.

3. Primal Scream
Magiskt att få se Bobby & Co nästan spela sig igenom Screamadelica. Total pepp trots regnet.

4. Kriget
Så. Jädra. Bra.

5. Teaterladan
Ett kärt återseende. En av mina absoluta favoritscener i festivalsverige. Hade hamnat högre upp om jag sett fler konserter där. MF Doom och Kriget hade tex passat perfekt där.