Hur många gånger har jag sett bob hund? Minns inte. Men det är ganska många nu. Innan en festivalspelning i blåsten vid Hulingen kanske man borde tveka om man ska gå, men det gör jag inte. Aldrig. För en bob hund-spelning är alltid bra. Alltid.

Det är fascinerande att är lika härligt att se dem varje gång. Det är något med kontrasten mellan bandet och Thomas. Thomas är den galne estradören och bandet står mest still och de flesta tittar ner i scengolvet eller på sitt instrument. Bas-Mats ser mest sur ut. Christian Gabel bakom trummorna är den som ser mest fel ut — han ler under hela spelningen.

Men därmed inte sagt att bandet gör något fel alls. Jonas Jonasson i sin gråa kostym, Johnny Essing i sitt gråa skägg, Conny Nimmersjö med sitt missljud vid stärkarna. Tillsammans gör de som vanligt en fantastisk spelning.

Älskade bob hund. Jag kommer nästa gång också.