Det har gått nästan en månad sedan Morbid Angel släppte Illud Divinum Insanus, sitt nionde album i alfabetisk ordning och det första sedan 2003 års Heretic och David Vincents första platta sedan återkomsten i bandet.

Under månaden som gått, när jag mest betraktat den på avstånd, har jag noterat förfärade utrop om technoinfluenser och industrimangel som inte hör hemma hos ett band som Morbid Angel.

Därför var det med skräckblandad förtjusning jag till slut tog del av skivan. Jag tillhör de som anser att dylika tilltag bör hållas borta från Morbid Angel, men trots att det finns en del industriella tongångar i periferin av Illud Divinum Insanus konstaterar jag även att albumet först och främst är en death metal-skiva.

Och förutom öppningsspåret Too Extreme, monotona Destructos vs The Earth/Attack och den förvirrande Radikultkänner man igen Morbid Angel som de pionjärer inom death metal som de är.

I Existo Vulgoré släpper Tim Yeung lös sina blastbeats, det är precis som om de behövde visa vilka de är efter utflykten i Too Extreme. Och efter det är de på rätt spår igen.

Bäst därefter är grooviga I am Morbid – en inte särskilt typisk Morbid Angel-låt, utan mer något som får mig att tänka på Entombed och deras When in Sodom. I am Morbid är en riktigt tung låt som jag utgår ifrån kommer bli flitigt skanderad på konserterna framöver.

På det stora hela kan jag konstatera att Morbid Angel fortfarande är att räkna med när de håller sig till death metal. De andra tilltagen sorterar jag in under något som bandet har överarbetat. Om de släppte skivor lite tätare så löser sig nog den biten också och de kan gå på ryggradskänslan i stället för att hålla på att experimentera utanför ramarna.

Vissa har reagerat kraftigt på nya Morbid Angel-plattan.