Först trodde jag att det var mig det hängde på. Att poletten till slut trillar på plats och att jag skulle förstå mig på något In Flames har släppt i från sig på den här sidan Clayman. De övriga plattorna från Reroute to Remain och framåt har lockat mig föga, men den här gången var det annorlunda och jag gillar verkligen det jag hör. Visst, det är fortfarande alldeles för melodiöst på sina håll, men de partierna känns snarare naturliga och jag hittar gott om krokar jag kan haka på.

Singeln Deliver Us har satt sig på ett sätt som en singel är tänkt att göra och såväl mörka Darker Times med sina knorrande riff som snabba The Puzzle och Enter Tragedy är riktigt bra låtar. Och ju mer jag lyssnar på Sounds of a Playground Fading inser jag att det snarare är In Flames det beror på. Sounds of a Playground Fading är nämligen det bästa bandet gett ifrån sig sedan man slog om kursen.

Vad originalmedlemmen Jesper Strömblads avhopp har med det att göra låter jag vara osagt, men gitarrspelet känns mer av klassiskt snitt än något annat. Ersättaren Niclas Engelin sätter säkert sin prägel på soundet, men det känns mer som en efterhandskonstruktion.

Snarare handlar det om skapandeprocessen. I senaste numret av tidningen Gaffa berättar Björn Gelotte om att de arbetat på ett annat sätt med den här skivan jämfört med de tidigare, att man samarbetat i låtsnickrandet redan på demostadiet. Har man dessutom sin egen IF Studio att tillgå borde förutsättningarna för att skapa genomarbetade låtar vara tämligen goda.

Och det märks på Sound of a Playground Fading, på gott och ont. För även om jag kan tycka att hela plattan är väldigt genomarbetad och i princip inget spår bortsett från det avslutande, schlagerdoftande debaclet Liberation faller pladask, hade jag gärna sett att en del låtar hade skruvats åt lite hårdare. Kärnfullhet kallas det, om man nu ska anmärka på något.

Sounds of a Playground Fading är ändå en väldigt positiv överraskning och In Flames känns piggare än på länge.