Niklas Kvarforth är nu tillbaka med den sjunde installationen av sitt band Shining. På VII: Född förlorare är allt som vanligt ett veritabelt sammelsurium av känslor. Allt är inte greppbart eller förståeligt, men däri ligger också en stor del i skivan, och bandets, storhet.

Men vad som äcklar mig mest, är din vidriga filantropi
(Människa, o’ avskyvärda människa)

På VII: Född förlorare fortsätter Shining på den stig man slog in på i och med VI: Klagospsalmer och man tar det ännu längre. Musikaliskt är det en stor spännvidd, där molldrypande Satyricon-riff i mellantempo möter dånande blastbeats och stillsamma partier som drar åt vishållet.

Kom, kom, kom, kom, kom, du underbara sjukdom
(Tillsammans är vi allt)

Mixen är kanske inte helt lätt att greppa, men faller så småningom på plats. Eller faller på plats förresten. Helt tillrätta har jag aldrig känt mig och skivan reser en hel del frågetecken, som i sin tur gör att den fascinerar.

Hur kommer det sig att musiken har blivit så pass lättillgänglig som den ändå är på VII: Född förlorare? Black metal, om man nu fortfarande väljer att kalla det för det, är för mig otillgänglig till sin natur och när den vill bli mer åtkomlig har något gått snett.

Hur har Niklas Kvarforths utveckling som sångare gått till? Har den vuxit fram för att han känt att skriksången till slut begränsade honom i hans uttryck? Eller handlar det om något han velat göra länge, men först nu tar sig för eftersom han blir allt mer trygg i sig själv? Sången är otroligt avskalad på många ställen, minst sagt. Är det hans behov av uttryck som har förändrats eller hans förmåga som sångare som fött ett bredare uttryck? Sen kan man alltid diskutera kvalité och jag föredrar ärligt talat en skrikande Kvarforth alla dagar i veckan.

Och vad gör Håkan Hemlin (Nordman) på skivan egentligen och hur gick det till när han gick med på att sjunga på Tillsammans är vi allt? Minst sagt ett udda inslag.

Se nu hur alla dina minnen formas till en Magnum 357
Och jag tror du vet någonstans där innerst inne
Att självmord är den enda vägen ut
Tveka inte, skjut
(Tiden läker inga sår)

Slutligen blir jag aldrig helt bekväm med Shinings texter. Och det handlar inte om det misantropiska innehållet, snarare om de är sökta eller bara har kommit. Samt vad som är mest obehagligt egentligen.

Jag är den felande länken, ett misstag som aldrig borde få ha hänt
Jag säger nej till livet, nej till mig själv
(FFF)