Young Blood var såhär i efterhand en av 2010 års bästa popsinglar. Ytterst simpel, löjligt effektiv. På Passive Me, Aggressive You sticker den ut som en öm tå.

Det skulle vara lögn att säga att resten av nyazeeländarnas debutalbum är något helt annat, men samtidigt kan vi lika gärna på en gång slå fast att det inte finns något mer som Young Blood här. Möjligtvis lika bra, det lämnar jag i nuläget osagt. Den stora massan att ta ställning till på Passive Me, Aggressive You är janglig, distorsionerad pop, färgad med små neonlysande synthar. Vid första och andra genomlyssningarna är det visserligen högst charmigt, men tyvärr lär man sig snart var de bombastiska utfallen kommer att hamna, och det hela börjar kännas en aning transparent. Beröm ska dock givetvis ges där så är förtjänt; Punching In A Dream är, trots uppenbara likheter med MGMT, en klar indiehit, och Frayed ett paradexempel i hur man bäst använder sig av start-stopp-dynamiken.

Någonstans efter det blir det dock lite väl pannkaka. Brusande reverb, teatraliska utfall och pojke-flicka-sångdueller staplas på varandra lite för många gånger för att det ska kännas okej.

Jag vill gärna tycka väldigt mycket om Passive Me, Aggressive You, eftersom The Naked And Famous, trots ett urbota uruselt bandnamn, uppenbarligen har känsla för melodier och är långt ifrån oävna vad gäller låtskrivande. Men något går förlorat på vägen, utan att det går att sätta fingret på. Det fattas det yttersta, det vassaste ackordet, det högsta skriket.. Även om skivan fått hyfsat genomslag, vilket den förtjänar, så saknar jag fortfarande det sista lilla snäppet.