Jag ska ärligt medge att jag var en av dem som tog emot Sahara Hotnights utveckling mot ett popigare sound redan på Kiss & Tell med viss skepsis. Jag gillade näven i luften bandet stod för på sina första skivor.

Men det är bara att inse att popen segrade. Med rätta.

Påföljande What if Leaving is a Loving Thing har blivit en favorit som jag återkommer till fortfarande och när den självbetitlade skivan nu landar är det en logisk fortsättning jag hör. Och jag gillar den.

Kvar är – jag lämnar coverskivan Sparks därhän fullständigt faktiskt – i mångt och mycket samma ljudbild, även om Björn Yttling nu har bytts ut mot Jari Haapalainen, och det är väldigt passande. What if Leaving is a Loving Thing var förvisso ännu skörare, men popmelodierna är minst lika starka på Sahara Hotnights.

Runaways-stompiga singeln Oh’s är låten som sticker ut mest på skivan och vid sidan om den finns en samling starka pop- och rocklåtar.

Allra bäst blir det när Sahara Hotnights klär sig i blåare toner, som på Little Lost Sorrow, Wanted You / What is Gone, Secrets och framför allt den avslutande Distant and Dreamy, som sammanfattar tonläget perfekt.

Sahara Hotnights är en genuin skiva och en bra identitetsmarkering för Sahara Hotnights 2011.