Jag hade näsan glömt bort Kelly Price. Åtta år har hunnit passera sedan hon senast släppte ett album jag lyssnade på (2006 års livealbumet This Is Who I Am som helt fokuserade på gospeln gick mig spårlöst förbi). Price har en mäktig pipa med lager av uttryck. Hon klarar att å ena sidan sjunga lätt och oberört, å andra sidan med djup och sargad svärta.

Hennes soul rör sig fortfarande med det sena 90-talets uttryck utan att det känns daterat. Det smakar snarare klassiskt och vällagrat. Bra. Väldigt bra. Det är discoflörtig hiphopsoul med stora stråkar som möter funkigt och svettigt sväng. Hon täcker hela spektrat från tårdrypande ballader till bubblande klubbsvängar. Hela tiden med säker känsla för stil.

På det ena av albumets hittills två singelsläpp, den dramatiska duetten Not My Daddy, gästar Stokely från Mint Condition (som också släppt nytt i år). Det är skivans enda gäst.

Kelly är en skiva som vet hur man levererar ett välriktat slag mot tårkanalerna eller hur man med osviklig precision träffar höfterna med en rytm som tvingar kroppen mot dansgolvet. Det känns skönt att lyssna på ett amerikanskt soulalbum som inte har ett spår av autotune eller europeiska influenser, som är rotat helt i det egna arvet. Okänsligt för de senaste årens trender. Det tar istället säkert vid där vi senaste hörde av varandra på Priceless 2003.

Det var längesen jag hörde ett soulalbum som lät så här bra utan att spela på 60- eller 70-talets retrosträngar. Det här är möjligen inte heller framtiden. Det är bara bra. Väldigt bra.