Foto: Susana Lopez Blanco/Primavera Sound

Dagar som den här lördagen saknar man inte de svenska festivalernas lera och snålblåst någonstans. Primavera Sound är inrymt på Parc del Forum, direkt vid vattnet, och det är sannerligen svårslaget att under tidig eftermiddag i svag havsbris ligga i en solstol, med band som spelar 20 meter bort. Två grader varmt i ett lerigt Hultsfred känns ganska avlägset.

Först ut under lördagen var La Débil, en del av den nya generation spanska band som ser bortom britpopen och blandar in kraut, postpunk och -rock. Till skillnad från till exempel Triángulo de Amor Bizarro är La Débil ett riktigt explosivt kraftpaket; om förra årets Lucha Perro var en styrkeuppvisning, så är det här ordentliga muskler. Volymen är monstruös och riffen blytunga. Bitvis har jag lite svårt med sången, som ibland kommer lite väl nära growlande för min smak, men i övrigt förvaltar och utvecklar La Debil ett ansvarsfullt arv mycket väl. Här och där påminner de en aning om japanska Mono i manglandet. Definitivt ett band att hålla ögonen på.

Strax efter följer Ornamento y Delito upp, också de litet av en del av samma våg. Ornamento y Delito är dock mer konventionella, mer följsamma. De spelar rock. Även om det är med en inte så liten nypa åttiotalssvärta och postpunkstelhet, fast det varierar. Det blir aldrig komplicerat, men influenserna varierar; ibland punkspattigt och ryckigt, ibland mer åt grungehållet. I sammanhanget är det något av en ovanlighet att spanskan håller, det blir generellt gärna svårt att ta rock’n'roll sjungen på spanska på något större allvar. Ornamento y Delito är dock något så ovanligt som ett heltigenom kompetent och dessutom rätt spännande rockband. Madrid, ett svartfärgat stycke om hatkärleken till huvudstaden, är huvudnumret här. Jag vill lägga vantarna på albumet Rompecabezas de moda y perfección moral snarast.

PJ Harvey infriar tyvärr mina onda aningar. Åtföljd på scen av John Parish så följer hon det spår som påbörjades med White Chalk, även om det visserligen inte finns något piano inblandat här. Polly Jean är som vanligt en fascinerande uppenbarelse, och man kan omöjligen förneka hennes scennärvaro, men att Long Snake Moan närmast blir en akustisk popdänga är lite svårt att förlåta. Den här eteriska, jungfruliga PJ är inte min påse, så jag traskar iväg för att slänga ett öga på Matthew Dear, som turnerar med fullt liveband. Karln tycks förmögen att göra precis vad som helst. Här bjuder han på en dansant show, där största delen av materialet tas från 2010 års Black City. Screamin’ Jay Hawkins-blinkningen You Put A Smell On Me urartar helt i danskaos, både på scen och i publiken. Hybriden av orkester och den elektroniska grunden är fullständigt genial, speciellt tillägget av liveblås tillför verkligen en extra dimension. Matthew Dear är dessutom, Jarvis får ursäkta, avgjort festivalens mest elegante frontman i sin vita gigolokostym. Han jobbar hårt, och det lönar sig; sakta men säkert fylls publiken på till brädden. Bägge bär de helvitt på scen, men i jämförelse med Harvey lyser Matthew Dear som en supernova.

Sedan har vi en snabb mellanlandning på Mogwai, som bjuder på fotbollskommentarer som enda mellansnack, men av någon anledning är ljudet underligt lågt, och den ljudvägg man väntar sig av dem uteblir.

Min relation till Animal Collective och alla deras förgreningar är kluven. Jag får allergiska reaktioner av Panda Bear, men älskar Brother Sport. Just Brother Sport är också den enda låt Animal Collective gör något av under den här spelningen. Som avslutningsakt på största scen ger de sig ut i totalpsykedeliska virrvarr som mest påminner om en spontan jamsession. Publiken vill ha den sista kicken för att börja avsluta festivalen, men det var det nog ingen som fick av Animal Collective här. Bara tröttsamt, tyvärr.

2011 års upplaga av Primavera Sound avslutas kronologiskt med Holy Ghost!. På skiva instämmer jag i Olas slutsats; några väldigt höga toppar, men sedan ett hastighetstapp som gör det hela lite svårt att få helt i mål. De avslutar här sin Europaturné, men är trots en lång rad spelningar är de tydligt sjukt spelsugna. Dessutom är de så väldigt lätta att sympatisera med genom entusiastiska utrop om ”ni är så himla många, herregud, vi har aldrig spelat för så här många förut, ni är sjukt många!”. Resultatet är en timme där inte en fot står still. Holy Ghost! förmedlar verkligen att de har roligt på scen, och det behövdes i synnerhet efter Animal Collective-härvan. Deras nydiscopop understöds av en tung bas, men utan att deras lekfulla attityd tappas bort på vägen. Glittrande och vansinnigt dansant, och festivalen kunde verkligen inte ha avslutats på ett bättre sätt.

Ett antal timmar tidigare inföll dock festivalens enskilt mest imponerande, mest känslosamma och våldsamma händelse; Einstürzende Neubauten. Kanske bör det påpekas att jag aldrig sett dem tidigare, och därför möjligen kan anses som mer foglig och formbar, men det är orimligt att använda något annat än superlativ om den här konserten. Konsert, inte spelning. I samma anda är Neubauten artister, inte ett band. Från den allra första sekunden av inledande The Garden och en dryg timme framåt har Blixa Bargeld publiken i sin hand och under total kontroll. Einstürzende Neubauten leder oss mellan högt och lågt, mellan det mest intensiva industriella slamret och tystnader där man kan höra en knappnål falla, och det enda som hörs är Blixas viskningar, som tvärt byts mot ett trollpacketjut ur avgrunden. Samtidigt går solen ned och skymningen lägger sig över Forum. Sanslöst. Mycket av repertoaren hör till Alles Wieder Offen, men långt ifrån allt. Det är storslaget hur väl EN behärskar dynamiken i sitt material. Det ursinniga, men millimeterkontrollerade, oväsendet kompletterar den Blixa som sedan blir till crooner, enbart ackompanjerad av en vinylskiva fastmonterad på en borr. Användandet av oljefat, industrirör, borrar och diverse metallstycken är givetvis den mer skandalösa, eller om man så vill, morbida delen av EN, för de som vill se cirkus. Det här är dock något helt annat. Det är omöjligt att se hur EN skulle kunna använda sig av konventionella instrument. Metallslagverken är perfektion. Samtidigt som allt är av yttersta precision, så visar Neubauten också prov på humor, om än givetvis en cynisk sådan, som när Blixa efter den tredje låten sjunger en liten visa om att köra ut fotograferna ur scendiket, och lovar att nu bli skandalös och klä av sig på scen, eller som när N.U. Unruh under en minut klär ut sig till påve och orerar till massan. Jag skulle kunna gå igenom det hela minut för minut, men kanske räcker det med att säga att jag får gåshud av att bara tänka på det. Om jag bara sett den här konserten under hela festivalen, hade jag varit lika lycklig för det. Storslaget.