Det är något med klangen tror jag. Något väldigt mänskligt i ljudet. Humanistiskt.

När Andreas Söderström spelar som ASS berättar musiken mycket mer än orden. Gitarrsträngarnas plockande skaldar i korta noveller som berättar om livsöden. Han ger hjärta.

Johan Berthling låter som han lyssnar på andra när han spelar. När han spelar som gästartist lyssnar han på de andra och följer dem i deras berättelser, när han spelar i Tape låter det nästan som han lyssnar på lyssnaren. Musik som en öppen fråga: Vad fyller du i här? Han ger huvud.

Per Eklund talas om med sådan vördnad att han antagligen rodnar redan innan andra artister bjuder in honom till ett samarbete. Han ger kropp.

Tillsammans borde de skriva en stor historia.

Det var efter en turné med El Perro Del Mar, där trummisen Per Eklund, Johan Berthling och Andreas Söderström spelade i hennes band tillsammans, de bestämde sig för att göra musik ihop. De gick in i studion och det låter verkligen som att de försökt slå ihop sig själva.

Och jag hör dem allihop. Men jag får inte ihop dem. Det är vackert och vemodigt. Det låter eftertänksamt, men mer som de är beredda än som att de faktiskt agerar ut. Det låter jämställt och varje del av musiken ges plats i förgrunden. Men jag saknar dynamik.

Andreas spelar mot tystnaden, men har för mycket som möter honom. Johan, följer men hinner inte följa förrän han blir lämnad – oavsett vilket instrument han använder. Det jag uppskattar mest är Pers trumslag, men de är för ensamma.

Jag trodde det här skulle bli årets skiva när jag fick den i handen. Men berättelsen faller undan i konstruktioner. Tyvärr. Det lät ju så perfekt innan jag hörde dem.