Albumet som skivformat har sedan ett tag dödsförklarats av diverse personer, främst anhängare av den nya tidens motsvarigheter, där den digitala filens förträfflighet besjungs med hänvisning till dess praktiska egenskaper både när det kommer till spridning och förvaring.

Själv har jag motvilligt accepterat det, kalla mig bakåtsträvare om ni vill. Men jag står för att jag föredrar den fysiska skivan framför den digitala. Vad det sedan säger om mig i ett materialistiskt perspektiv skrämmer mig en aning, men är också något som bör diskuteras i ett annat forum än det här.

Men det glädjer mig som skivanhängare – och då särskilt i vinylformatet – när utmärkta Arvikaetiketten Bootleg Booze har den goda smaken att ge ut Tramps debutplatta Indigo som en box med fyra sjutummare (CD-utgåvan är i sin tur släppt på Killer Cobra Records).

Det inte bara glädjer mig, jag högaktar dem för det. Och ja, jag ska inte sticka under stol med att formatet i det här fallet nästan överträffar musiken eller åtminstone förhöjer upplevelsen ett par snäpp. Fyra sjutummare är måhända lite mer att hantera än motsvarande digitala filer, men för min del är själva hanteringen en parameter på plussidan snarare än tvärtom.

Ska man titta till musiken är jag inte helt eld och lågor, utan mer ljummen. Medlemmarna, med The Hellacopters, Turpentines, Henry Fiat’s Open Sore och Captain Murphy i CV:t, ståtar med potent rock ‘n’ roll som gjord för sommarhalvårets grillfester som festivaler.

Med rötterna ömsom i 1960-talet, ömsom i det svenska 1990-talet och band som Atomic Swing och The Creeps, får jag känslan av att ha hamnat i en rockopera och tankarna går då till Queen och The Who.

Anledningen till att jag från början fick intresse av Tramp var Robert Erikssons medverkan. Som trummis i The Hellacopters har han vuxit till en av mina favorittrummisar, men i Tramp tycker jag inte riktigt att han kommer till sin rätt. Musiken tillåter inte riktigt samma utrymme för långa fills, utan är snarast väldigt stompigt korthuggen och lite skramlig.

Men formatet har gjort att Indigo ändå har trillat på plats och jag kan bara tänka mig att de sista pusselbitarna ramlar dit i rätt omgivning också.