dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Wiz Khalifa: Rolling Papers
Rolling Papers (album, cd) Wiz Khalifa
2011
Atlantic
4/10

Slö ungdom

Black And Yellow är antagligen den största hiphophiten just nu, och det är välförtjänt. Det är en sjukt fet låt, och tveklöst detta albums bästa, som dock hade kunnat göras av vem som helst. Stargate har gjort mallen, och Wiz Khalifa hade turen att måla på den.

Rolling Papers, Wiz Khalifas debutalbum på skivbolag (han har släppt två independent tidigare, och en drös mixtapes), kommer Roll Up efter Black And Yellow och gör en besviken. Det är en bra R&B-låt (med undantag för den dåliga bryggan, är det inte typiskt Stargate?) med en chillad Khalifa, som är lite småtråkig. Tre lika lugna låtar senare har man vant sig vid soundet, och jag kan absolut tänka mig att uppskatta Wiz Khalifas sköna mjuka hiphop när jag är sömnig. Nu blir jag däremot bara uttråkad av det sega tempo som antagligen går hand i hand med Khalifas 23-åriga sönderrökta hjärna. Vissa låtar har absolut ingenting att ge och faller i glömska, men de flesta är så simpla att man hör dem utan att lyssna. Och när man har hört dem en gång räcker det.

Wiz Khalifa har inte mycket att bjuda på. Röstmässigt rör han sig inom sina ramar. Han har en röst man snabbt känner igen, däremot är den inte spännande, och han faller in i sång på ett mycket naturligt och fint sätt. Det är hans starka sida, och skrivandet hans svaga. Texterna är enkelspåriga och väldigt upprepande, och flera nödrim dyker upp. Beatsen blir då viktiga, vilket märks i On My Level som är en långsam låt som alla andra, men som har en ruggig bas och drömska detaljer. Khalifa låter lite hes på rösten också, och Too $hort gästar, vilket får den att sticka ut ytterliggare. Mycket bra.

Tempot höjs minimalt i No Sleep, och det är tillräckligt för att höja lyssningen avsevärt. Det blir så mycket bättre när Khalifa vaknar, till och med när ordet party upprepas runt 10 gånger i en refräng. Skivan avslutas sedan med opersonlig R&B, irriterande beats, malplacerad akustisk gitarr och dåliga refränger. Det är knappt att man är besviken. Oberörd går man bara till skivhyllan och plockar fram något energiskt lyckopiller.

Karin Lillbroända

Publicerad: 2011-04-15 00:00 / Uppdaterad: 2011-04-14 21:01

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #5951

5 kommentarer

du måste ju röka för att kunna uppskatta den, vilket det troligtvis var menat när den spelades in förfan! smoke J’s no blunts!

Cubano Oregistrerad 2011-04-16 13:42
 

Fyra!? You be trippin, grrl!

Man utan hud Oregistrerad 2011-04-16 16:11
 

Instämmer helt i betyget. Skivan är verkligen ingen höjdare. Spelad och glömd, kommer inte igen.

Patrik Hamberg Redaktionen 2011-04-16 20:50
 

Get your Sh**t e ju grymt bra…

Ejaay Oregistrerad 2011-04-19 13:54
 

On my level är grym, Too Short är alltid klockren!

Bosse Oregistrerad 2011-05-04 13:50
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig