Det är ett decennium sedan de tog alla med storm och fick journalister att vilja hångla upp dem, killar att se ut som dem. Spår som ännu sitter kvar i populärkulturen.

Deras uppgång var mostruös och kanske det är den som hindrar dem från att gå vidare istället för att leva i skuggan av 2001. Nu tio år senare har alla medlemmar haft egna mer eller mindre lyckade projekt. Även fast Julian Casablancas soloalbum Phrazes For the Young inte alls var dåligt så saknades något. Angles har tydligen spelats in i stora delar medan Casablancas turnérade solo. Han gjorde sina röstinspelningar separat i en annan studio och kommunicerade bara via mail för att få de övriga medlemmarna att ta kontroll. Han tyckte att han bestämt för mycket tidigare.

Skivan har varit under produktion sedan 2009, en version med producenten Joe Chiccarelli som de sedan slängde i sopkorgen eftersom de inte gillade hans ”reserverade” producentstil.

Angles har några uppstickande ögonblick som Machu Picchu där det flirtas med deras musikaliska kusiner Vampire Weekend. Two Kinds Of Happiness är fantastisk. Däremellan ligger det mycket transportsträckor.

Ibland börjar det låta väldigt mycket som en hyllning till Steely Dan och sämre förebilder kan man absolut ha. Det finns säkert de som tycker att det här är alldeles omodernt men för vad det är det helt ok. Det duger. Om ytterligare tio år kanske de låter så omoderna att de blir moderna igen.