Jag romantiserar ett minne från Arvikafestivalen 2009 när jag inte riktigt orkade se Jenny Wilson. Det var Hardships!-turnén och även om jag gillade skivan hade den aldrig riktigt fastnat. Det hade regnat på dagen och när det äntligen klarnat upp ville jag, lite trött och grinig, mest hänga i något öltält istället. Så vi vände och gick in i den närmaste inhägnaden. Vi placerade oss i gräset med vänner och det var precis vad jag ville, men jag kunde inte riktigt hålla uppmärksamheten på stunden. För Jenny tog den hela tiden. Tillsammans med sitt band och i det där tältet gjorde hon musiken så levande.

Avslutningen med Only Here For The Fight var magnifik och mitt minne säger mig att vi till slut till och med sprang dit för mässandet på slutet. För att vi inte kunde hålla oss. Men jag vet inte alls hur mycket som stämmer av den där historien. Våra historier stämde inte särskilt bra överens när vi jämförde dem i alla fall.

Men det viktiga med den är att jag känner ungefär samma känsla när jag lyssnar på Blazing I.

–

Utvecklingen av Hardships!, som blivit Blazing I, avbröts mitt i. Skivturnén utvecklades till ett samarbete med Tensta Gospel Choir och när de första livespelningarna tillsammans var över gick de in i studion för att spela in. En turné bokades och sen tog allt abrupt en ny vändning när Jenny blev sjuk.

Tanken var att 2010 skulle ha varit fullt av uppträdanden för Jenny Wilson. Men strax innan sommaren ställdes alla hennes konserter plötsligt in. ”Av personliga skäl” var förklaringen. Några månader senare, i slutet av september, kom ett pressmeddelande som förklarade att Jenny Wilson inte längre skulle medverka live i dansföreställningen I’m not looking back. Anledningen var att sångerskan hade drabbats av bröstcancer och skulle genomgå behandling. ”I det här skedet känns det svårt att framföra musik live” skrev Jenny Wilson i pressmeddelandet.

[…]

–[J]ag har aldrig känt att det varit orättvist. ”Åh Gud varför drabbar detta mig?” Det är så här det är att leva. Det händer saker hela tiden. Vissa är fantastiska, andra hemska.

Det är omöjligt att inte minnas tillbaka till First Floor Power när jag tänker på hennes sjukdom. Den svarta tanden, Karl-Jonas sjukdom och hur de klarade sig igenom det. Hur de alltid verkade … hoppfulla.

Jenny Wilson känns som en stor del av den inställningen. Det går alltid att vänta sig det värsta för att slippa ångesten hoppet medför, men det går också att bara hoppas.

–

Varje låt från Hardships! är bättre i det här utförandet. De är levande. Jag kommer osökt att tänka på när N*E*R*D slängde debutskivan In Search of … när den var upptryckt och klar för att de ville spela in en mer organisk version av samma skiva. De lyckades inte, det gör Jenny Wilson.

Låtarna har mer rymd, mer takt, mer kropp, mer kön och mer liv. Det är inte bara Tensta Gospel Choir som gör det, det är bandet och så allra mest Jennys lust till låtarna. Ibland låter inspelningarna lite naiva; som att hon är ett rå i skogen som upptäcker sina omgivningar – men det gör inget, för det hon upptäcker är musik.

De enda nya här är en cover av Bob Marleys Work, som hon gör helt till sin egen, och sen Coming ‘Round The Mountain, som är lättare att höra om man tänker på den som ett bonusspår,. Sen har hon även spelat in en ny version av Would I Play With My Band? från Love and Youth också. Själv tycker hon det nästan är kommersiellt självmord, att göra så här. Att ge ut samma skiva igen. Det kanske det är, men jag hoppas att den får precis den uppmärksamhet den förtjänar. För det känns mest som att det var så här det skulle vara.

(Blazing I har även systerskivan Blazing II där hon spelat in en version av Hardships! tillsammans med Daniel Fagge Fagerström. Jag kanske återkommer till den.)