Han nöter sig in, Sébastien Devaud. Ibland på det mest avskalade av vis med bara en rytm och puls som sakta bryter ner allt motstånd, andra gånger med ett betydligt större euforiskt grepp men med samma förmåga att etsa sig fast på det mest behagliga av sätt. Överhuvudtaget så är Impermanence en varsamt varierad technotripp men så subtilt sammansatt att det knappt märks till en början.

Undantaget är allt annat än just subtila Speechless där Carl Craig till den djupaste av Detroit-techno stönar sig genom en oblyg beskrivning av sina förförelseplaner för kvällen. Men i övrigt bygger Devaud upp intensiteten genom att blanda upp sin i grunden kliniska techhouse med genrer och instrumentering som inte alls hör hemma där. Agoriastråkarna flödar än mer än tidigare och får sällskap av klassiska pianoslingor och i Kiss My Soul tar de med sångsensationen Kid A i ett lågmält, finstämt ögonblick över helt.

Tillsammans med Under the Rivers övergivna blå jazztrumpet befinner vi oss i ena änden av känslospektrat. I andra änden finns Libellules mjuka minimala dans och Grande Torino där alla element förenas i en sorgset vacker technovirvel av mjuka tribalbeats, springande pianotoner och ett storgråtande stråktema. Men även om det genomgående finns ett återkommande kargt drag, ett främmande element i bakgrunden som gör att spänningen ständigt bibehålls, är Impermanence lika varm som gästvänlig.

En känslofylld, högst personlig vinkling av en genre där Agoria just nu befinner sig i ett helt eget område på kartan.