Har man varit på en David Sandström-spelning så vet man vem Frida Selander är. Gitarristen i hörnet som fyller i och ut så ypperligt. Lyssnar man på Good One finns spår av spelningarna med Sandström men annars har Selander om möjligt ett ännu rakare förhållande till musiken.

Try Again Baby har inga andningspauser och låter inte lyssnaren tänka. Den är kompakt och enveten. Spår som just Good One (där Selander sjunger just I don’t hold my horses back) eller Way to Love som båda två är lite lättare, blir nyckelkomponenter på ett album som, vid första anblicken, verkar vara bara lite för mycket. På så gott som alla spår finns hög energi, intensiv sång och massiva gitarrlager. Sen växlar det mellan det lite snällare och munspeliga till det lite mer bredbenta och raka.

Genomgående finns trots allt en närvaro som mest karaktäriseras av Frida Selanders starka röst och de aviga gitarrerna. Stråkarrangemang av David Sandström fyller ut den allra enklaste melodi och får dem att landa utanför det förutsägbara. Gång på gång tänker jag på Eva Dahlgrens mörka stämma men jag vet egentligen inte varför. Det är speciellt i avslutande Spend Your Life. Det är något i det knorriga och släpiga. Den närvarande bluesen.

Men Frida Selander står långt utanför sena nätter på P4 och visfestivaler. Hon gör något mer oomstritt, med ett långfinger nerkört i ett scengolv där hon självklart hör hemma. Ett scengolv där hon utan poser och utan att säga ett ord kommunicerar med publiken genom ett hjärta placerat mitt i musiken. Ett mastigt album till trots säger det väldigt mycket.

Woman in Me