Han heter Sindri Már Sigfússon. Han kallar sig Seabear när han spelar med sina vänner. Han kallar sig Sin Fang Bous när han spelar själv. Numera kallar han sig enbart Sin Fang när han spelar själv. När han kränger konst använder han sitt eget namn. Han pratar svenska. Han är överallt över nätet. Han är pappaledig.

Det är snudd på omöjligt att följa Sindri Már Sigfússons verksamhet. Han ger ut album efter album utan paus. Däremellan kommer han hit och spelar. Outtröttlig. Aldrig utan inspiration. Dessutom gör han nästan aldrig något dåligt. Man känner igen sig från släpp till släpp och det behöver ju inte vara något dåligt så länge det är bra.

Summer Echoes har smygits ut. Följer man inte Sindri Már Sigfússon där han är finns det stor risk att man missat albumet. Men lyssnar man på Sindri Már Sigfússon så följer man honom. Det förväntar han sig.

Men det kan finnas andra orsaker till att det varit tyst om Summer Echoues. Känslan av att det här kanske ändå är ett mellanalbum är påtaglig. Det är virrigt och upprepande. Det har ingen röd tråd. Sin Fang trillar gång på gång utanför sina egna ramar från tidigare släpp. Summer Echoes verkar vara något av ett test. Lika minutiöst sammansatt som tidigare, lika välgjort. Men yvigare i formerna. Skarpare och kantigare.

Det finns en stor risk att en Seabear-lyssnare är en melodiknarkare. Vackra melodier i all ära, men det är inte dit Sindri Már Sigfússon är på väg. Han rör sig mot mörkare marker och friare former. Därför tar det ett tag att få Summer Echoes på plats. Fantastiska spår finns där men som helhet gör den sig inte fullt ut. Kanske funkar det inte att göra allt på en gång.