Det var förra året som Julie Ann Bee gav ut sitt debutalbum Songs for the Ravens under namnet Sea of Bees. Nu släpps det officiellt här och det kanske var bäst, eftersom man inte hört särskilt mycket från henne tidigare.

Den svenska publiken kommer tycka om Sea of Bees. Hon sjunger snudd på så där högtravande som Joanna Newsom och leker med ljudbilder som Bon Iver. Hon landar någonstans mellan stora och små scener, mellan arty och funktionellt. Hennes musik fungerar lika väl som ett viskande bakgrundsbrus som med fullt ställ.

Songs for the Ravens är frusna, kaliforniska melodier. Popsånger i stickad tröja och toppluva. Sol och snuva. Spår med ledsen ansats som landar långt därifrån. Inramningen är en enmansorkester på lekhumör. Låtar som Willis och Wizbone rent självklara och andra spår, som Fyre och Won’t Be Long, mer egensinniga. Sea of Bees kliver långt från både arty-folk-fällan och stillsamhetsfängslet. Hon gör på Songs for the Ravens något så odebutigt som att fullkomligt obekymrat bara traska på, helt obrydd om var hon kommer placeras eller hamna.

Bäst är spår som nämnda Won’t Be Long där hon landar längre från folkpopen och svävar iväg. När hon plockar ljudbilder och arrangemang från de genrer och influenser som faller henne in blir det riktigt bra.

Willis