Hanna Hartman hör musik där andra mest slår dövörat till. Hon verkar lyssna på livet som en fotograf ser på det. Med viss distans där distansen i sig gör synen klarare. I rörelsen syns ögonblicket.

Hanna Hartmans distans hör ögonblicket. Hon plockar med sig ljuden och komponerar dem till nya skapelser de själva knappt skulle känna igen att de varit med om, men som samtidigt beskriver dem och deras omgivning bättre än de kunnat.

H ^ 2 är en utställning på ett galleri i mina hörlurar. Varje stycke utspelar sig i ett eget rum, med skynken som döljer nästa och hindrar upplevelsen från att slippa ut ifrån det. De vita väggar i galleriet är ersatta med tystnaden där ljuden både får spelrum och klangbotten. Jag befinner mig i mitten och ljuden hon flyttat in rör sig i ljudkanalerna omkring mig som rörliga spotlights som visar mig nya saker i bilden.

Det första rummet, Message From the Lighthouse, är tomt vid en första lyssning. Eller rättare sagt ett sorl. Men till slut hörs duvors flaxande i ett duvslag som percussion, trummor som regndroppar och andning som melodisträngar.

Nightclock ackompanjeras av vinden, sand som hälls i vatten, fåglars skri och fiol som spelas osäkert högt upp i tonskalan.

I Circling Blue får Ida Falk Winland spela stränginstrument med vackra vindlingar, ackompanjerad av racingbilar som viner förbi och luft som blåses ner i vätska.

Det låter varken som musik när jag beskriver det eller när jag lyssnar ouppmärksamt. Jag måste lägga undan det jag gör för att riktigt uppfatta det som faktiskt hörs på H ^ 2. Jag måste ta mig tid att höra det vackra mitt ibland oss.