Det är som om Kurt Vile har klippt sig och skaffat ett jobb. På 2009 års Childish Prodigy lät det psykedeliskt och svajigt. Det långa håret vajade fram och tillbaka i vinden där han gick längs East River, kutryggig och dan, med en Gibsongitarr på ryggen och ett Kalifornien på näthinnan.

Med en utgivningstakt som närmar sig Robyns faller ungefär vartannat släpp bort. Kurt Vile är mer ständigt närvarande. Som en headliner som borgar för kvalitetsuppställning för vilket arrangemang som helst.

När Vile släpper Smoke Ring for My Halo jämförs han med Tom Petty och Leonard Cohen. Som om de senaste årens utsvävningar kokats ner i förväntningar om en rockens Jesus och förväntningarna uppfyllts.

Lyssnar man till Smoke Ring for My Halo med Petty i tankarna så känner man sig ganska snart hemma i spår som Jesus Fever. En roadtrip med det tunna håret flaxande och solglasögonen på nästippen. Kedjerökande med sången i mungipan. Vile gör det klart att han är hemma här. Med snälla gitarrer och kulmagade, välkammade trummor.

Smoke Ring for My Halo tar det lugnt och fint i kurvorna. Det är ett av vinterns finaste album som tar poäng i varsamt hanterande av arrangemang och fantastiska låtar. Kurt Vile har redan tidigare placerat sig på kartan. Nu gräver han där han står. Det gör att albumet känns självklart. Den röda tråden är tjock och en klart lysande ledmarkering. Halvvägs in i albumet, när det försiktigt tas kliv utanför ringen i Runner Ups så är du tillräckligt hemma för att låta Vile göra vad han vill utan att du behöver lyssna upp. Smoke Ring for My Halo må vara en bekväm skiva men den är så satans snygg så det kan den tillåtas vara.