Rolling Blackouts inleds med att Ninja bokstaverar sig genom refrängen till T.O.R.N.A.D.O. innan allt dränks av en mullrande beat- och blåsvägg och är det inte helt avsiktligt så är det åtminstone väldigt passande. För kan The Go! Teams musik liknas vid något är en tornado där ljud, oljud, brottstycken av melodier, samplingar och allehanda infall virvlar om varandra med lyssnaren förankrad mitt i stormens öga ingen dålig liknelse.

Tidigare har The Go! Team förlitat sig på sin charm och tack vare den kommit undan med stunder när låtmaterialet inte nödvändigtvis varit det allra starkaste. Charmen den består lyckligtvis fortfarande men nu mer som en bonus när bandet dessutom filat på sina idéer och vågar genomföra dem fullt ut.

De gör det dels genom mer genomarbetade melodier men framförallt genom att våga sig än längre ut på kaosudden och släppa på tyglarna. De burkigt skramlande trumrytmerna hotar att i vilken stund som helst ge sig iväg på helt egna äventyr, det patenterade lo-fi-blåset dyker upp lite som det känner för samtidigt som samplingar och genre- och soundanakronismer ständigt slåss om utrymmet.

Allt i ett så hetsigt tempo och framfört med en sådan energi och spelglädje att The Go! Team framstår som världens kanske just nu lyckligaste band. När de släpper fram virvelstormen med full kraft tvingar den i princip fram ett leende. Långvarigheten kan man säkert ställa sig frågande inför men för en snabb lyckokick är Rolling Blackouts genomtänkt slarviga samplingsstinna skavankpop precis rätt recept.