Det är lite svårt att hitta den Josh T. Pearson som öppnade för My Bloody Valentine med sitt forna band på The Last of the Country Gentlemen. Det är mycket lättare att relatera till en långskäggig man i hatt och mörkt hjärta. För det är sällan man hör något så nedstämt som Josh T. Pearson. Långsamma, taniga countrymelodier som knappt når fram om man inte lyssnar nära och bromsar andningen.

För trots att Pearson låter rent förbannad mellanåt så blir det aldrig särskilt högljutt på The Last of the Country Gentlemen. Det är svårt att hitta melodier, svårt att hitta sound, svårt att hitta en väg in över huvud taget. Mannen är en svårtillgänglig person, släpper en inte intill med ord eller anslag. Han sjunger rättframt men det passerar utan att röra. Så är lyssningen under en väldigt lång tid.

Sen blir det en tillgång. Att lyssna utan att bli tillsagd, påtvingad eller instyrd. Avsaknaden på melodier och arrangemang och röran i gitarrplocket håller oss på varsin kant. Men vi tycker om varandras sällskap. Fiolen som tittar in då och då är ännu någon som gör sin grej. Håller oss sällskap men tar inte plats. Och det är svårt att inte vara sig själv i Josh T. Pearsons sällskap.

The Last of the Country Gentlemen med sina sju spår känns som en ganska kort skiva men klockar in på nästan en timme. Fyra av spåren är över tio minuter långa men det är något man tänker bort eftersom spåren på albumet flyter in i varandra. Country Dumb, ett av de mer melodistarka spåren, är som flera låtar i en. Längden på låtarna ger nästan albumet ett tema. När en slinga varit borta en stund kommer den tillbaka och man är knappt medveten om det fortfarande är samma låt eller inte.