Med en frenesi och författarskap som vanligtvis brukade komma från Londonområdena Hackney, Camden eller någon annan del av av det kungliga örikets stadsdelar, kom nu istället från ett skitigt och inte alls särskilt romantiserande Paris. Detta var motsvarigheten till ”allt” vad Paris i vanliga fall står för och nu förmedlat via The Tatianas första fullängdare Verses & Verve or the Lost Causes.

Upptempot i melodierna, de oförskämda och verklighetsförankrade texterna hade inte förändrats mer i den grad än att melodierna nu var något mer välpolerade och fylligare än de två demos, I’m a Swine och Crackhead, som hade legat ute på gruppens myspacesida, då jag först fick nys om The Tatianas 2008.
Albumet har genom en bra produktion fått en fylligare ljudbild, men för den saks skull inte blivit överproducerad i jämförelse med de tidigare demoversionerna. The Tatianas framgångsrecept är att de valt att använda sig av ABBAsonen Ludvig Andersson som producent och studion Mono Music Studios i Stockholm.

Skivan, som kom på 21:a plats när dagensskiva.com:s redaktion sammanfattade 2010 år bästa album, öppnar mycket starkt med det som var The Tatianas första singel I’m a Swine och fortsätter hålla en hög nivå från första till sista spår. Hade detta varit ett upphaussat band från England är chansen stor att fler låtar hade släppts som singlar, då potentialen i utmärkta Verve Song och Kiss Me finns där.

Pierre Hesling får Johnny Borrell från Razorlight, som själv hävdat att han är en bättre låtskrivare än Bob Dylan, att framstå som en medelmåttig textförfattare med personliga favoriter som Burn Out och Violently Sweet.
Postcard from Stockholm, som refererar till ensamma och olustiga nätter i den svenska huvudstaden, är en förträfflig ballad tillika Apple of my Eye som beskriver ett mognat uppvaknande till kärleken. Tillsammans med den ljuvliga poplåten Night is my Confidante ger dessa låtar en jämn balans till de annars yviga och upptempofyllda låtarna.

Med textrader som, ”You want to be my fiancee, et faire l’amour dans la matinee, I am a rude boy on fucking dope” och ”Thinking about the good old days, don’t you see that love disappear I burn the candle on booth ends”
ur Burn Out borde skivan avskräcka mig och ge mig mardrömmar efter snarlika, något som jag inte är särkilt stolt över, egna upplevelser i de yngre tjugoåren.

Istället ger Verses & Verve or the Lost Causes mig våta drömmar om en flaska Pinot Noir, en ung och spenslig Audrey Tautou och The Tatianas nästa skiva.

I’m a Swine

Burn out på La boule noire, Paris