Lite försenat listar jag 100 låtar från 2009 som alla borde upptäcka. 100 låtar uppdelade i tio delar om tio låtar. 100 låtar, 10 delar, 10 veckor. Läs och lyssna.

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

Natalie Imbruglia Want (Buzz Junkies Club Mix)
Natalie Imbruglia har varit lite av en favorit ända sedan hennes cover av Torn. Fast egentligen vet jag inte varför – med något undantag är det sällan som hennes musik har berört mig särskilt mycket, eller ens varit tillräckligt intressant för att överhuvudtaget märkas. Men så 2009 fick hon till en av sina bästa låtar, med hjälp bland annat av Coldplays Chris Martin. Stordramatiska rytmer och stråkar framdirigerade med stora gester. Men även om låten är riktigt bra i sitt original när den blommat ut ordentligt, och även om Natalie själv kanske aldrig sett bättre ut än i den tillhörande videon, så blir det som allra bäst när Natalie och hennes samarbetspartners får hjälp av remixare som Shapeshifters och framförallt Buzz Junkies. Klubbig house så digital den bara går, sprudlande av dansgolvglädje, som får den tillvarokrossade texten att kännas ännu mer.

Fenech Soler Lies (Alex Metric Remix)
Att Ben Duffy, Ross Duffy, Daniel Soler och Andrew Lindsay alla har mer eller mindre genomanglosaxiska namn och har rötterna i brittiska KingsCliffe är förstås inget annat än en felbokning från Guds sida. Självklart är kvartetten innerst inne så franska som det bara går. Med ett ben i Phoenixs allra poppigaste stunder och ett djupt nerstampat i ett hav av analogljud hämtade från den franska retroåttiotalsscenen. Lägg till slamrande trummor, hi-hat och postpunkattityd så kan vi mellanplacera Fenech Soler i New Yorks hippaste konstnärskvarter, för 30 år sedan. Den tre-och-en-halv-minut-långa originalversionen blir ganska exakt en klassisk tre-och-en-halv-minutspopexplosion – vilket i det här fallet räcker väldigt långt. Men det är när Alex Metric dubblerar löptiden som det blir riktigt, riktigt kul. Och dessutom fyllt av några droppar mer elektronik.

Logistics feat. Pat Fulgoni Transporter
Can’t you see I don’t need you around / when I think of you it brings me down sjöng Adeva 1988 i In and Out of My Life. När Matt Gresham två årtionden senare ställer Pat Fulgoni vid mikrofonen kastas orden om. Men det som än mer förenar In and Out of My Life och Transporter är att båda två är enastående låtar. Men vad annat är att vänta av Logistics, en av dem som lyckats förvalta och förädla Hospital-själen allra bäst. Drum’n'bass som låter kontrasterna frontalkrocka inför öppen ridå – de hysteriskt stressade trummorna och den halvfartsklockade basgången, den bubblande känslan av vår och den lövfallande kylan i slutet av oktober. Och det porlande pianot var ett av 2009 års vackraste ljud.

Lifelike feat. Yota Sunset
2009 var ännu ett hyfsat remixintensivt remixår för Laurent Heinrich, så pass att det bara blev en enda egenproducerad tolva. B-sidans Sequencer var dessutom rätt blek. Inte bara för att vara Lifelike, utan överhuvudtaget. Desto roligare blev det då när man la rätt sida uppåt. Lätta analoga retrosteg vräks med jämna mellanrum åt sidan av en fläskig basgång och en tung rytm. Och mitt i det nedstörtande ljudkaoset studsade svenska Jotta Hautanens röst omkring som en flipperkula på frispel.

Damn Arms Destination Pt II
Damn Arms, Melbourne electro-punks-turned-yacht-house-pioneers som de beskrevs någonstans, började sin existens 2005. Fyra år senare, när jag precis upptäckte dem i och med Destination Pt II på 2009-utgåvan av Hedkandis Nu Disco-serie, hade gruppen redan hunnit packa ihop sina pinaler, hänga upp skylten och gå vidare mot nya utmaningar på olika håll. Men bland det som Damn Arms hann med att skapa finns alltså Destination Pt II och gissa om vi är glada för det. En åttiotalsvemodspastellklädd liten analogpärla som inte landar särskilt långt från den täppa som mutats in av svenska namn som Studio när de är som bäst.

Analog People in a Digital World Nothing Is Distant
Precis som i de två låtar som Analog People in a Digital World lyckades klämma in i min 2008-lista över fantastiska låtar är Nothing Is Distant instrumentalt housemålande när det är som vackrast och mest kliniskt. Egentligen är de olika delarna lite för kalla, lite för raka i vinklarna och lite för känsloavskärmade. Men när låtsasstråkarna får bre ut sig tillsammans med keyboardslingorna över det lätt introverta grundbygget, ja, då händer något. Då låter Nothing Is Distant ganska precis som den heter.

Ada Forty Winks
När jag listade 100 låtar från 2007 återfanns Ada, eller Michaela Dippel på en av platserna. Då som remixare, med en rätt magisk omstöpning av magiska Tracey Thorns Grand Canyon. Även om Ada den här gången står i eget namn är steget till just Grand Canyon-remixen väldigt kort. Snudd på så kort att Forty Wink skulle ha kunnat vara en instrumentalversion av Tracey Thorn-låten. Ja, nästan åtminstone. Forty Winks är visserligen rejält mycket mer stillsam än Grand Canyon (som i sig inte var någon högoktanisk historia). Men stämningsmässigt, och till viss del soundmässigt, skulle de båda låtarna kunna vara själstvillingar. Forty Winks fortsätter där Grand Canyon slutade – med att måla upp ett vindpinat ökenlandskap där solen sedan länge passerat förbi under sin dagliga vandring. Ett landskap som delas rakt av av ett avgrundsdjupt sår i jordskorpan. Och när Forty Winks kommer jag dessutom att tänka på ännu en elektronisk släkting: B. Fleischmanns epos Take Your Time. Musik som svävar förbi på de osynliga radiovågorna och som bara kan fångas upp av den som sluter ögonen och tar sig tid att verkligen lyssna. Och känna.

Plastiscines Barcelona (Lifelike Remix)
Riktigt snygg video och en faktiskt rätt charmig punkpoppig låt (aaaa-aaaa-aaaa-kören!) av den här franska kvartetten. Men, ja, sen släntrar Lifelike in och då är det liksom lite kört för originalversionen. Med en öppning i Bobby O:s originalversion av West End Girls rullar Lifelike ut fantastiskt vemodsöt soluppgång som visar Barcelona från sin allra bästa sida.

Marbert Rocel Chambers
Om inte Arthur Russell hade legat i sjutton år när Marbert Rocel skapade sin Chambers hade jag gissat att det här var en Russell-skapelse. Ett organiskt discodriv, en studsande hi-hat, blås, orgel, triangel och Going Back to My Roots-gitarr. Lika udda som Chambers är i min lista, lika mycket stack låten ut på gruppens Catch a Bird (ett av 2009 års bästa album) – helt enkelt därför att man nästan helt och hållet sätter rösterna på avbytarbänken och låter musiken tala. You make me feel like a trombone, sannerligen.

Lyssna hos Juno

Ross D Try
1986 släppte Chris Rea sin förmodligen bästa låt, den ursnygga yacht-rockiga och pre-baleariska On the Beach. Try har ingenting med On the Beach att göra, men det är just On the Beach som jag tänker på varje gång jag hör Ross D:s låt. För även om det musikaliskt är rätt många noter mellan Chris Reas solskensslöa minuter och Ross D:s liquid funk-smattrande souldrum’n'bass så är känslan ganska exakt densamma. Visst är det framförallt gitarren som knyter ihop årtiondena, men alla ljuden som bygger upp Try slår an samma strängar. Den mjuka trumpeten. Hydrofonexplosionerna. Den runda melodislingan. Den avlägset ekande rösten. Att Try gav ut på Liquid Funk Brilliants kunde inte vara mer passande.

ALLA DELAR 2009

100 fantastiska låtar 2009

TIDIGARE ÅRS LISTOR

100 fantastiska låtar 2005

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2007

100 fantastiska låtar 2008