Det har framförts mången klagomål på att Stereolab med Not Music har fastnat i 90-talet, i hissen, i 60-talsimitation. Att det är musik som ska finnas i bakgrunden men inte lyssnas på. Oupplyst frågar jag om det är något fel med det? Det är vad jag gillar med Stereolab. Att man inte behöver anstränga sig. Att det bloppar på och är oförargerligt.

Not Music låter otvetydigt Stereolab. Som de alltid låtit. Folk undrar hur de orkar. Ja, det kan kännas lite sunkigt att lyssna på dem när man vet att de inte kommer att göra något lika bra som Dots & Loops igen. Men det är inget skäl att inte lyssna. Man hittar så klart tre minuters popsånger som låter perfekt poppiga och hemmahörande en lounge bar. Men man hittar också ett 10 minuter långt epos Silver Sands där det nästan blir kraut av det hela. Jag kan inte stå emot sockersöta saker som Two Finger Symphony.

Stereolab har blivit glada igen. Så känns det. Det till trots att dessa låtar kommer från samma sessioner som blev det förra släppet Chemical Chords som inte gjorde någon glad. Kanske är det här deras sista släpp. Det är ingen strålande höjdpunkt att sluta på. Kanske är det början till fortsättningen.