Sällan har väl ett soundtrack varit så uppsnackat och föremål för så många spekulationer och förhoppningar som TRON: Legacy. Orsaken är förstås Daft Punk. I något som måste betraktas som ett genidrag anlitade regissören Joseph Kosinski våra favorithjälmfotingar för att ljudsätta uppföljaren till datorkultfilmen TRON. Inte främmande för influenser från ursprungsfilmens 80-tal och med sin arsenal av digitala musikvapen ett lika självklart som intressant val.

Duon har också tagit sitt uppdrag på allra största allvar och levererat precis det som förväntats. Ett soundtrack. Med allt vad det innebär.

Här finns ett ständigt återkommande musikaliskt tema och stämningsläget är rätt begränsat mellan antingen olycksbådande eller melankoliskt. Men inte minst har de, vilket avslöjas omgående, inte direkt varit blyga att använda den 85 personer starka orkestern de haft till sitt förfogande. Mest hela tiden.

Även om de flesta spåren är så korta att de snarast är snygga intron förstår man att musiken kommer spela en omistlig roll i filmupplevelsen. Grandiosa Hollywoodanpassade blockbustersymfonier som fyller sin funktion i sammanhanget men som utan filmen som ackompanjemang också är rätt intetsägande och väldigt mycket mer Hans Zimmer än Homework.

Där Daft Punks musik har haft förmågan att både trigga den interna kameran och den externa dansaren inom oss saknas den dimensionen nästan helt. Det är bara vid de några få tillfällen när duon antingen gör kärleksfulla hyllningar till Wendy Carlos originalsoundtrack och andra sci-fi kompositörer eller låter orkestern vila som det dyker upp embryon till det Daft Punk vi känner igen.

När pulserande John Carpenter-flirten End of Line, som de framför själva i filmen, leder rakt in i Derezzed sönderfiltrerade brutalknorrande tungdans avslöjar duon att de inte glömt hur man gör fullständigt njutbart oväsen och några mer Vangelisinspirerade stunder lever också självständigt. Så hur imponerande än Thomas Bangalters och Guy-Manuel de Homem-Christos arbete med musiken till TRON: Legacy är och hur klockrent den än kommer passa in stillar den verkligen inte längtan efter en nytt ”riktigt” Daft Punk-släpp.

Ett där de likt TRON-protagonisterna förhoppningsvis inte längre är fångade i sitt eget soundtrack.