Artikel
Fantastiska låtar 2009:100:6
Lite försenat listar jag 100 låtar från 2009 som alla borde upptäcka. 100 låtar uppdelade i tio delar om tio låtar. 100 låtar, 10 delar, 10 veckor. Läs och lyssna.
Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan
Piston Kawaii Girl
Även om ryssarnas Liquid Brilliant Records inte riktigt kan mäta sig med britternas Hospital Records när det gäller att pumpa ut en jämn ström av högkvalitativ drum’n'bass av liquid funk-snitt så är de i sina bästa stunder definitivt med och vill leka i de allra högsta divisionerna. 2009 var en av de riktiga stjärnspelarna på Liquid Brilliants sida Piston och dennes (dennas? dess?) Kawaii Girl. Samma hejdlösa melodikänsla som hos Hospital, men Kawaii Girl vann en hel hög charmpoäng med en underbar lite glimt i drum’n'bass-vrån.
Paul Cutiè feat. Lory Living Without You (Original Mix)
Italien är som bekant det andra discolandet. Och då inte bara för åttiotalets italodisco, utan kanske framförallt för den musik som landet spottade ur sig under sjuttiotalets discoera. När två gånger Italien (Cutiè som också dyker upp under namnet Funkellers och Lory, eller Loredana Maiuri) slår sig samman för att ge oss Living Without You bygger det gemensamma alstret på ännu en av de riktigt stora italienska exportprodukterna: italohouse-pianot. Men till skillnad från hur det ofta kan låta när ett housepiano får fritt spelrum spelas det här på de blåa tangenterna medan kärleken försvinner allt längre bort i backspegeln.
Lazee feat. Neverstore Hold On (Matrix & Futurebound’s Terrace Tantrum Mix)
När Malmöfödde Lazee fick för sig att samarbeta med Neverstore blev slutresultatet någon slags gitarrpop korsat med modern r’n'b och rap. Men det är först när Hold On tagit färjan över till de brittiska öarna, närmare bestämt Liverpool, och slungats runt några gånger i Jamie Quinns och Brendan Collins gemensamma matberedare som det blev intressant. När kostymen istället sytts om efter ett melodiöst och skamlöst svängigt drum’n'bass-mönster. Jag hade inte gråtit om stråkarna som får skina i det alldeles för korta breaket hade fått spela en betydligt större roll, men man kan inte alltid få allt.
DJ Lazz & Monsieur AL feat. Robina Grand Designs (Soulful Mix)
Den som hållit koll på Robina genom mina olika årslistningar av fantastiska låtar har vid det här laget nog sett ett mönster vad gäller vilken typ av musik som är att förvänta när hon ställer sig vid mikrofonen. Det blir nämligen ganska exakt samma typ av varma och souliga pianohouse som alla tidigare gånger när DJ Lazz och Monsieur AL lagt sista handen vid soulful-mixen. Att Robinas visksmekande sång dessutom låter väldigt mycket som Bonnie Bailey kan förstås inte ge annat än extrapoäng i marginalen.
Justus Köhncke (It’s Gonna Be) Alright (Dirk Leyers Remix)
I dagens musikstressade värld finns det en uppenbar risk att ett otåligt finger på ”nästa”-knappen kan straffa sig. Utan att ha någon som helst koll på Dirk Leyers höll jag på att avfärda hans remix av (It’s Gonna Be) Alright som minimalistisk techno i Kompakt-stallet som lider av det som mycket minimalistisk techno lider av: avsaknaden av, tja, någonting alls. Det är snyggt och inte alls oävet, men när en strippad basgång och rytm sträcks ut till tio minuter utan att särskilt mycket mer stoppas in i mixen, ja, då förlorar det snabbt sin tjusning. I en minut och femtiosju sekunder är jag övertygad om att jag inte kommer att behöva lyssna igenom de övriga åtta minuterna av (It’s Gonna Be) Alright i Leyers-tappning. Men så händer något. Mjuka melodier och en slide guitar-svävar in. Fortfarande avskalat. Dirigerat med små gester. Tillsammans med några få, livshoppingivande textrader blommar så Köhnckes originalmaterial så sakteliga ut i all sin glans under Leyers försynt formande händer.
Tensnake Holding Back (My Love)
Även om den riktigt massiva analogsyntsåttiotalsvågen börjat bedarra när 00-talet höll på att stänga böckerna så fanns det fortfarande gott om historieförsvarare. Marco Niemerski var en av dem. Som Tensnake fick han till sitt allra bästa alster det året med Holding Back (My Love). Med keyboardslingor som mindes analoga tider och en guidande koskälla handklappsgungar Holding Back (My Love) fram i nudisco-makligt tempo. Resultatet blir en solnedångskryssning av behagligast tänkbara medelhavsslag.
Candice Alley Falling (Fred Falke Vocal Mix)
Candice Alley verkar vara ännu en i raden av popkvinnor från Australien som, åtminstone av originalversionen av Falling att döma gör radiotrevlig pop (tänk Natalie Imbruglia). Vi pratar alltså om lägereldsgitarrpop, med en video förmodligen inspelad på en strand runt en öppen eld med glada människor, akustiska gitarrer, trädstockar att sitta på och regisserat spontanhandklappande. När Fred Falke är klar med sin ompaketering har scenen förstås istället förvandlats till ett dansgolv med stora axelvaddar och pastelldekor. Alternativt ljudillustrationen till ett montage i en romantisk komedi som rent teoretiskt skulle kunna ha Madonna och en panter i huvudrollerna.
Code 718 Equinox (Henrik Schwarz Remix)
718 ska vara riktnumret till New York. Staden som Danny Tenaglia kallar sin egen. Det var här som Tenaglia skapade Equinox 1992. Ett alster som mer än något annat lät Larry Heard i mina öron. Det är förstås ungefär så bra betyg det bara går. Sjutton år senare fick låten nytt liv genom att ta omvägen om Tyskland och Henrik Schwarz. Men den här gången målas världen upp i betydligt dovare och murrigare färger. Där Tenaglias original sågs kryssa fram längst med solnedgångsinramade evighetsstränder är Schwarz remix en resa genom ensamma och kallt snögloppande storstadskulisser. Men någonstans mitt i alltihop finns ändå den okuvliga känslan av vintern ändå kommer att ta slut. Framförallt eftersom vi i Schwarz värld har sällskap av ett blåjazzigt piano som även det har sin själsliga hemvist hos… Larry Heard.
The Revenge feat. Danielle Moore Just Be Good to Me
Att Prince gav Jimmy Jam och Terry Lewis sparken från The Time efter att de båda misslyckats med att ta sig tillbaka till inbokade The Time-spelningar på grund av en snöstorm var förmodligen det bästa som kunde hända Jam och Lewis. Och faktiskt också soulmusiken som vi känner den idag. Det är ju som producenter som Jam & Lewis gjort störst avtryck i musikhistorien och det var också det faktum att de provade sina producentvingar som gjorde att de befann sig på annan ort än övriga The Time. Gruppen man hade produktionshjälpt var The S.O.S. Band. Och det var också just en av låtarna som de producerade som gjorde att deras producentkarriär tog fart på riktigt: Just Be Good to Me. Den enda version som varit i närheten S.O.S. Bands original är Dub Be Good to Me, när Norman Cook tryckte ihop Just Be Good to Me och The Clashs Guns of Brixton. Men när Graeme Park anlitade Crazy P-sångerskan Danielle Moore och svängde ihop en egen version hamnar resultatet faktiskt nästan i nivå med såväl original som Beats International-cover. Park låter 2009-versionen ta avstamp i en av de främsta Jam & Lewis-signaturerna, 808:ans låtsas-koskälla, och bygger sedan ett långsamt sugande, snyggmonotonmalande maskinsoulbygge som en värdig hommage till den genre som Jimmy Jam och Terry Lewis mer eller mindre skapade.
N/A feat. Rosina Fables and Fairytales (Original Mix)
Tretton minuter är förstås alldeles för långt för att överhuvudtaget funka som låt – åtminstone i de flesta fall. Särskilt som det dessutom handlar om techhouse som strippats på allt utom de absolut minsta gemensamma nämnarna – som till råga på allt torkats kliniskt rena med sjukhussprit. Lägg till det en lagom engagerande postpunk-röst som pratmässar fram några textrader här och där och det borde inte bli annat än en enda lång dikeskörning. Men trots att Fables and Fairytales skruvats ihop med färre delar än ett värmeljus så inte bara funkar det – det tappar inte i skärpa ens för en sekund. Kryssande mellan ett avlägset hotande kaos av skrapande och bubblande dubeffekter är det förstås framförallt den LCD Soundsystem-struttande basgången, årets förmodligen kaxigaste, som står för den största delen av farthållningen. 2009 års kanske mest omöjliga låt.
Publicerad: 2010-11-29 00:01 / Uppdaterad: 2010-12-29 01:30
En kommentar
[...] Do You Remember (The Revenge Drama Mix) 2009 lyckades Graeme Clark med konststycket att göra en rätt enastående uppdatering av S.O.S. Bands klassiska Just Be Good to Me. Han funkar precis lika bra som remixare. Genom att varsamt putsa bort de struttigaste inslagen i [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).