Om jag blundar tillräckligt hårt så kanske det går. Kanske växlar det svarta i textur, kanske går det övergödda över i enbart lätt rundlagdhet.

Kanske inte.

Vi tar det rakt ut. Mitt problem med Introspective är Jerker Ersares röst. Att släppa lite på gasen och andas lite mer skulle förmodligen inte skada, eftersom han i nuläget tar i ifrån tårna och därmed ofta låter farligt nära att svälja sin egen tunga.

The Resonance (tidigare under grymma namnet Tvivelfront) har onekligen muskelkraften samt potential. Introspective rymmer ett stort antal giftiga slingor (ibland påminns jag om Perry Bamontes tid i The Cure, vilket bör kategoriseras som en bra sak), ekande gitarrväggar och på det stora hela pekar allt åt rätt håll. Matches och Tin Soldier är stora nummer som drar åt postpunkens mer solida ände. De drar sina influenser från områdets klassiker, från det brutala New York till det retfulla Bromley. Influenser som, när de nämns alltid innebär att gapa efter mycket.

Trots att jag skulle ge min högra hand för vissa av de band som utgör mycket av grunden för The Resonance, så är det i nuläget helt otänkbart att visa dem någon större pardon. Kanske just därför, till och med. Ersares sång är helt enkelt för mycket och driver det hela utför stupet. Där en massiv wall of sound kallar på ett annorlunda sångarrangemang försöker Ersare istället överrösta samtliga övriga instrument, och resultatet blir tårta på tårta.

Efter allt detta fläsk blir Nik Fiends väna stämma som balsam för själen.