Lite försenat listar jag 100 låtar från 2009 som alla borde upptäcka. 100 låtar uppdelade i tio delar om tio låtar. 100 låtar, 10 delar, 10 veckor. Läs och lyssna.

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

DJ Marky & S.P.Y. feat. Miri Tapestry
Inte sällan hänger musik nära samman med det tillfälle man först hörde den. Ibland upptäcker man pärlor först långt senare därför att det var fel årstid eller att man var i fel sinnesstämning. Ibland är det precis tvärtom: att omständigheterna runt omkring gör att världen runt omkring för en stund försvinner. Allt ljus hamnar på det som strömmar ut ur högtalarna eller hörlurarna. Första gången jag hörde Tapestry hade jag på mig en alldeles för tunn jacka och det iskalla som piskades mot mitt ansikte hade inte riktigt bestämt sig för om det skulle vara regn eller snö. Då smattrade så DJ Marky & S.P.Y. igång med sin välförpackade dos soldrum’n'bass som nästan fick mig att glömma vätan och kylan den sista delen av promenaden.

Steven Stone feat. Robina Saturday (U-Ness & Jedset Soulheater Remix)
I min lista över 100 låtar från 2008 dök Robina upp två gånger: först tillsammans med Thomas Toccafondi och sedan med polska Scibi. Den som hört någon av dessa, eller för den delen något som U-Ness eller Jedset varit inblandade i, vet ganska exakt hur Saturday i de sistnämndas remix låter. Det är loungehouse med ett hjärta stort nog att inte få plats på insidan, förstås inramat av ett pärlband av svarta och vita tangenter.

Lyssna hos Traxsource

Fusion F & Come T Spiritual
Att samlingen där jag först hörde Spiritual bär namnet Colours of Electronica känns som den bästa beskrivningsetikett jag kan komma på. När de båda Warzawa-baserade musikskaparna Fusion F och Come T lagt ihop det varsamma pussel som utgör Spiritual så blir resultatet allt annat än öststatsgrått. Vackert, suggestivt och med en softad längtan bort. Electronicafärger. Det är så det låter.

Foursii Be Here Now
Att en remix sedan länge inte behöver ha något närmare släktskap med den låt som den, åtminstone på pappret, är tänkt att ansiktslyfta är ett välkänt faktum. Gränsen mellan ”artist” och ”remixare” är mer flytande än någonsin. Ibland betyder det här att ett bra original förstörs av stentrista remixer, men oftare är det precis tvärtom – att ett bra original lyfts till nya höjder när en remixare lyckas greppa tag i och förstärka det som är kärnan i originalet, musikaliskt eller stämningsmässigt. Det här kan också få slutresultatet att tre olika mixar av samma låt egentligen blir tre helt olika låtar. När Nick Bligh låter Matt Acton och TasteXperience remixa Be Here Now blir det precis så. Foursiis original öppnar med en magsparkande basgång som hämtad från Juan Atkins The Berlin Sessions för att sedan kläs i de Hello Kittigaste av poptrancebubbelljud. Precis när man gillat det mjuka läget vrids en diskantylande gitarreffekt igång som ligger lite vid sidan om, precis på gränsen till att vara olidlig, innan ett Coldplay-piano kommer med trumhinnesalvan. Matt Actons fokuserar betydligt mer på de mjukare tongångarna, men kastar å andra sidan efter en stund in stora ekande åttiotalssynttrummor mitt i idyllen. Och så TasteXperience som landar någonstans mitt emellan, men fokuserar desto mer på klassiska poptrancepopcorn och Deadmau5-lån. Och precis när man fått koll på läget kongadansar årets kanske mest lyckofånleende melodislinga in lagom till tre och en halvminutsstrecket. Vilken som vinner? Bra fråga. Ska jag bara välja en blir det nog – svårt val – TasteXperience som får dansa längst fram.

Steve Mill Equalize It (Fusion F & Come T Remix)
Med ett namn som Steve Mill skulle jag förmodligen behöva ganska många gissningar för att pricka in att Grekland är hemlandet. Detsamma hade gällt om jag behövt pricka in det geografiska enbart baserat på hur musiken låter. Med alla fördomar framrullade på en och samma gång hade jag säkerligen gissat att grekhouse skulle bubbla av medelhavsvärme och vara inramad av inte så lite dansgolvsglitter. Equalize It i sin Fusion F & Come T-remix är ungefär så långt från det här som det bara går att komma. Avskalat och nära, maskinellt och känslosamt – i gränslandet mellan techno och house. Och faktiskt, ibland kan man nästan ana Medelhavet långt borta i fjärran, mellan de gröna kullarna.

Âme Setsa
Ända sedan jag först hörde Âme har jag mentalt placerat dem i Japan. Jag tror det är A Hundred Birds fel. För även om Kristian Beyer och Frank Wiedemann både hör hemma i Tyskland så delar de samma känslolägen som A Hundred Birds. Rätt ofta också förkärleken för dramatiska stråkar. I Setsa verkar duon ha gett sig katten på att trycka in så många missljud det bara går för att se hur illa de skär sig med varandra. Under nio minuter bjuds vi på ett självspelade piano som fastnat i en loop, digitala klockspel, knorrande basgång, grovhuggna stråkar, xylofonspel, en koskälla och något som skulle kunna vara den enda överlevaren efter en frontalkrock mellan en ouppdragen speldosa och en ostämd biltuta– allt över en bubbelhotande backdrop. Beyer och Wiedermann inte bara lyckas hålla Setsa-skutan på rätt köl under hela resan, slutresultatet blir dessutom långt, långt bättre än vad som överhuvudtaget borde vara mänskligt möjligt med de förutsättningarna.

The Orange Lights Life Is Still Beautiful (Alan Braxe Main Mix)
Life Is Still Beautiful är en rätt hopplöst genomtråkig låt. Lagom svulstig, lagom bredbend lägereldsgitarrpoprock som radiokanaler tycks älska. Ja, nu pratar vi om originalversionen, förstås. För genom att kasta Life Is Still Beautiful tre årtionden bakåt i tiden gör Alan Braxe låten 00-talsanpassad. Men än viktigare: han ser till att låten blir det den borde ha varit från början: bra. Till och med bättre än bra, en av årets bästa. För när Braxe skalat bort den ursprungliga, Dressman-illasittande kostymen visar det sig att det faktiskt fanns en riktigt trevlig popmelodi. Den behövde bara en skräddarsydd retrooutfit med analogknappar för att kunna glida in på balen på slottet – snyggare och mer stilsäker än någon annan.

Permanent Vacation feat. Kathy Diamond Tic Toc
Som rösten i Aeroplanes Whispers kom Kathy Diamond mer än kanske någon annan att definiera klubbsoundet 2008. Ja, åtminstone den del som försågs med återupplivade discoförtecken. När Kathy återkom med ett gästinhopp hos Benjamin Fröhlich och Tom Bioly blev resultatet rätt långt ifrån det svalt tillbakalutade groovet i Whispers. Istället är det pianohamrad digitalohouse, med väs-hi-hat från den gamla skolan, som gäller. Med sidotacklande syntslingor och en försiktigt plockad gitarr någonstans i kulisserna. Det som däremot är sig likt är Kathy Diamond. Samma svala sång, som i Tic Toc blir till en friktionskylande kontrast till den bubblande musikhetsen.

Adam K & Soha Who Cares
Av alla som har hoppat på Deadmau5-tåget är det få som så konsekvent lyckas inte bara förvalta utan också förädla formen lika väl. Liksom Twilight (med i min lista över 100 fantastiska låtar 2007) fortsätter Adam Kershen och Soha Radjpoust se världen genom ett regndränkt bilfönster med den neonspelande storstaden förvrängt reflekterad i regndropparna. Att melodin dessutom får mig att tänka på Illusives sanslöst vackra Into the Night (även den i 2007-listan) gör förstås inte saker och ting sämre.

Jonni Black feat. Nicole Jenkinson Thinking About You
I avdelning ”glittrande discohouse” fanns det få låtar som var i närheten av Jonni Blacks Thinking About You. För den som minns The Bitch Is Back (som återfanns i min 100 fantastiska låtar 2008-lista) kommer Thinking About You säkerligen att kännas bekant i sitt anslag, men den här gången strösslas det än mer med de discobollsreflekterande paljetterna. De snyggaste discostråkarna dansar runt till ekon från Basement Jaxx Romeo och det finns verkligen inte ett enda bekymmer eller ett enda mörkt moln så långt ögat når.

ALLA DELAR 2009

100 fantastiska låtar 2009

TIDIGARE ÅRS LISTOR

100 fantastiska låtar 2005

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2007

100 fantastiska låtar 2008