Det finns några stunder och låtar på The Mellow Turning Point som är så knäckande bra att jag vill ropa Embee for president! Å andra sidan finns nästan lika mycket som är så blekt att jag inte kan minnas det i samma stund som låten tagit slut.

När Annika Norlin sjunger magiska Pay Day, och i synnerhet just titelns ord, träffar det med en knytnäves kraft i ångesttarmen. Håren reser sig på armarna och jag får en klump i magen. Det är en påminnelse om ensamhet, lönehelger och den dimmiga jakten på lite sällskap som alltid verkade sluta i ingenting.

Det är kul att höra Nikola Sarcevic i en musikalisk miljö som är distinkt annorlunda än den där vi är van att finna honom. Nina Ramsby levererar som förväntat, även om jag tycker att hon kommer närmare på svenska. Maia Hirasawa gör en Maia Hirasawa, kanske med lite mer svärta i kanterna.  

Mariam Wallentins stora och djupa röst är lika hänförande som någonsin i Into The Sublime. Jag hoppas att hon får möjlighet att spela in ett album backad av en hel symfoniorkester. Det är ett tips till Way Out West, boka Wildbirds & Peacedrums med symfoniorkester. Det blir något att minnas.

Musikaliskt tänjer Embee en aning på sina musikaliska ramar. Men det är när han lägger sordin på stämningen och skapar sin karkatäristiskt dystra dimbankselektronika som det blir som allra bäst. De lättare brittpopförsöken tror jag vi gör bäst i att glömma.